Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
My candle burns at both ends
It will not last the night
but ah, my foes, and oh my friends –
It gives a lovely light
Edna St. Vincent Millay “A Few Figs from Thistles”, 1920
jag är där jag är och tänker det jag tänker
om mig
- loppispoppis
- det är en förunderlig tid vi lever i. Tänk vad som kan hända en vanlig, enkel dag. Eller en mer komplicerad. Dessa tankar kommer min blog att representera. Dela gärna med dig av dina tankar också.
jag läser
mitt arkiv
-
▼
2007
(258)
-
▼
maj
(38)
- beresta jag
- hur normal är jag?
- en gång, ingen gång
- frussen och ynklig
- tiggerska fick ingen kosing
- dask i ändan
- barn och latte i tanto
- och naturen har sin gång
- under kontroll igen
- idag
- tack alla...
- utbränd
- inte bara jag
- mer om mig
- guacamole till ikväll
- tysta läsare
- lång väg till att borsta tänderna
- segling och kroppströtthet
- tuff dag
- kategorier
- hänsynslös eller viljestark?
- att se om sitt hus
- tacka vet jag kollektivtrafik
- favvocykel på villovägar
- horribel mammografi och snälla tanter
- hur många flintisar finns det här då?
- tjugo-nitton, tjugo-tjugo
- tre tre tre tre tre tre tre tre tre
- chihuahua papillon
- att ta stora belsut
- min största investering hittills (III)
- förhållningssätt till jobbet
- å så jobb...
- min största investering hittills (II)
- betydelsen av distans (II)
- nytt jobb
- acceptans
- betydelsen av distans (I)
-
▼
maj
(38)
kategorier
- bakgrund (6)
- balans (33)
- brus (84)
- dikter (13)
- guldmedaljer (10)
- humor (3)
- hörnstenar (39)
- inte okej (1)
- kategoribeskrivning (1)
- kommunikation (13)
- lästankar (18)
- motgångar (4)
- musik (5)
- slut (1)
- sport (11)
- teater (2)
- trevande start (3)
- törnstenar (16)
- ungern (19)
- utmaningar (1)
- wien (4)
My candle burns at both ends
It will not last the night
but ah, my foes, and oh my friends –
It gives a lovely light
Edna St. Vincent Millay “A Few Figs from Thistles”, 1920
10 kommentarer:
Det kan nog kännas lite förvirrande just nu. Det har ju hänt så mycket i ditt liv på sistone :-)
Försök att fokusera mer på att observera än presetera såhär i början tills allt kommer på plats.
Var rädd om dig!
Det tar minst tre månader innan man är helt inne i ett nytt jobb. Tänk på det! (Säger hon som själv är stressad över att allt inte sitter benhårt än ;-)) DU är viktigast! Inte jobbet Kramar...
Så kan det vara, 75% som känns som heltid. tyvärr. Men försök att ta det lungt och tänk på att du och ditt liv är viktigare än jobbet.
Jag hoppas att det blir lättare när du har kommit in i rutinerna
Hej, har just läst ikapp!
Jag hade inte sett ditt inlägg om mammografin förut, så det var först nu som jag fick reda på att det bara var en svullen mjölkgång. Skönt! Där fick du strecka över det problemet. :)
Så undrar jag hur du arbetar dina 75%. Kortare arbetsdagar - eller kortare vecka? Det är stor skillnad, tycker jag själv. Med kortare arbetsvecka hinner man ta igen sig mycket bättre.
maria: jo, det är ju faktiskt lätt att glömma... ;)
Detta med att observera jmf med prestera tycker jag är intressant. Det känns som om kroppen "minns", och stressar upp sig i onödan. Också detsamma med männïskor som skriker åt mig -- då minns kroppen också. Och jag blir rädd. En burdus chef orerade över saker till mig igår. Då var jag på väg att kasta in handuken, för jag orkade inte orera tillbaka. Jag sa "det är inte hela sanningen... " lungt och stilla, till slut höjde jag rösten och då blev han lugnare. Men _jag_ hade egentligen inte lust med att anpassa mig efter hans kommunikationsstil, förstår du? Det tog lite energi kan jag gott säga.
gisan, jag önskar jag kunde ta allt med en klackspark istället, det vore så mycket enklare!!
dtm: jag fattar inte hur 75% kan kännas som heltid, jag bävar inför heltiden som kommer som ett brev på posten snart...
carulmare: Hej igen! Ja du, det var mycket skönt att ha ytterligare en sak att oroa mig för. Det räcker med att jag hade sådana där dumma celler på livmodertappen när jag hade kontroll i februari, som jag fick frysa bort. DET var en riktig pers. Jag skrev inget om det på bloggen. Det är lite konstigt. För jag tyckte det var jobbigt. Men nu har jag fått distans... =) Och då är det enklare att berätta.
Jo jag jobbar ca 5,75 timmar per dag, dvs 2 timmar mindre. Oftast så sover jag en timma extra på natten, dvs jag sover uppåt tio timmar (ja, jag brukar sova nio timmar !) och sedan går jag från jobbet så jag hinner handla och segla och mysa framför brasan med te. Men det känns ofta som om jag inte hinner så mycket alls när jag kommer från jobbet. Bara hem. Och så äta. Och så sova...
Det är både på gott och ont att vi inte kan ta livet med en klackspark. Jag fick höra en gång att jag råkat illa ut i flera (vänskaps)relationer. Men det beror på att jag väljer att vara öppen. Ibland förlorar man. Men vinsterna är desto högre. Kramar...
gisan: risken med att vara öppen, tror jag, är rädslan hos den som du möter. Många är mer inlindade i sin kommunikation, men då kan också missförstånd uppstå. Om man överkommer rädslan för rakhet och öppenhet tror jag mycket kan bli vunnet.
Skicka en kommentar