manon skriver om ett inre lugn.
carulmare skiver om stillhet.
På något sätt så tänker jag på acceptans när jag läser era inlägg. Att acceptera är ett steg på väg mot framtiden. Och för mig föder acceptans stillhet och inre lugn.
Jag hade velat skriva mer om acceptans, men det får komma senare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Puihi, acceptans som jag ser som så mycket lättare när det gäller att acceptera andras svagheter och så svårt att acceptera mina egna tillkorta kommanden och svagheter och svårigheter. För mig är nog också acceptans dels sammanlänkat med lugn och stillhet men också med handlingsberedskap. För, som jag ser det, först när man har accepterat kan man se och då också förändra.
Ja, jag upplever att en klarhet infinner sig vid lugnet. Det är då jag kan se vad som kommer, och vad jag vill. Det lät bra med handlingsberedskap!
Precis så är det. Jag var sjukskriven i 3 år pga. för högt tryck på hjärnvätskan och det var bara att acceptera att det just då var så det var. Nu har jag accepterat att jag nog har blivit förändrad av min sjukdom för nu blir jag lätt stressad och jag gör mitt bästa för att undvika det.
Mer acceptans åt folket!!! ;-)
Idag har jag accepterat min stresskänslighet. Jag har tagit hänsyn till att jag behövt tagit paus, flera gånger! Och det har funkat bra... (konstigt att jag trott att det inte skulle fungera bra...)
dtm: jag tror verkligen att det är så som du säger. det är liksom bara att acceptera och ta hänsyn till sig själv. Ta hand om sig liksom till och med bättre än förr, för då satte jag mig själv i sista rummet. Och det fungerar inte längre. Och att använda knep, som andning osv för att undvika stresspåslagen funkar också för det mesta...
gisan; jajamensan!
Skicka en kommentar