När jag blev sjukskriven berättade jag för alla utom mamma. Jag trodde hon skulle säga "vad var det jag sa". Eller typ något annat som inte är så stöttande. Allså valde jag att inte informera henne. Alla andra (syskon och pappa) visste också att hon inte visste.
I förra veckan berättade jag för henne. Jag tvekade lite innan jag gjorde det. Nu hade jag fått så mycket distans och så mycket ork att jag kunde berätta tre stora saker för henne. Sjukskrivning. Nytt jobb. Eventuellt ny lägenhet snart.
Hennes första reaktion var: "vad var det jag sa".
Jag känner iallafall min mamma. Och jag väljer informationen som jag förmedlar till henne. Jag har lite problem med att veta hur jag ska prata med henne så att jag får det jag behöver. Stöd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det låter som att det inte spelar någon roll vad du säger? Du kanske ska söka stöd någon annanstans istället?
å, vad jobbigt.
Hoppas verkligen att hon tar det du vill berätta på ett bra, peppande sätt.
jag stöder dig iaf!
henrik: ja tur att jag gör det. men jag sörjer, sörjer, att jag inte har den mamma som jag önskar jag hade. Jag vet att jag inte får stöd, och alltså väljer jag bort henne. Och DET tror jag kan sätta skruv. För hon är inte dum. Hon har valt bort mig hela mitt liv, kan jag ofta känna.
maria: ja, det har varit himla jobbit. Men nu är det mer som ett krasst konstaterande. Förstår du hur jag menar? men samtidigt är det himla sorgligt.
Tack så supermycket, maria. kram
Ja, jag regarerar och tänker som Henrik och föreslår: Sök stödet hos någon annan. Mammor väljer man inte och tyvärr fyller de inte alla ens förhoppningar om vad en mamma bör.
Men gud! Jag har en 9-åring och redan lärt mig att "vad-var-det-jag-sa" är en av det sämre sakerna man kan säga!
Du får väl stöd av pappa och syskon istället? Håller med Henrik här...
(jag har länkat til dig också nu!)
bless: det är just så. Tur att jag har pappa och syskon och massor av vänner.
manon: det är bra att du har lärt din 9-åring det, för det är inte så konstruktivt, liksom. Och inte det man behöver höra. =)
manon: tack så mycket för länken!!
Jag känner igen din sorg och när jag läser dina ord tänker jag på ensamhet. Men du är ju inte ensam. Du väljer vänner som väljer dig. Det låter väldigt bra.
Du skriver att din mor väljer bort dig och jag anar ett spel er emellan och kanske däri även en önskan från hennes sida att du ska vara ett stöd för henne? Vilket ansvar man har för sina föräldrar har jag funderat mycket på. Jag tror att man lätt bär alltför mycket.
Skicka en kommentar