Sista dagen på jobbet igår. Lunchade med mina favvossar och jag köpte med mig en tårta till fikat. Myyysigt.
För någon vecka sedan hittade jag ett annonsblad om en kurs om att bemöta besvärliga människor. Så när jag var inne hos min chef och lämnade ifrån mig sista tidrapporteringen så hade jag en kopia av kursinformationen med. Jag fnittrade när jag föreslog att vi skulle gå den tillsammans. H*n fattade inte varför jag föreslog den, men tyckte det verkade intressant. H*n svarade när jag drog citatet från februari, att "det har jag aldrig sagt", vidare att "jag kan ha sagt att det var en besvärlig situation".
Jag fattar nu att antagligen blir denna chef mycket ställd och pressad av att prata med mig, eller så är h*n totalt galen. =) Jag minns ordagrannt vad h*n sa. Jag svarade ju till och med, "jo tack detsamma, men jag skulle aldrig drömma om att säga det till dig".
Jag skrattade iallafall åt det hela och vi skildes sedan i positiv anda, enligt min mening.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Bra svar på tal! Å, vad härligt att du är på gång mot en ny framtid :-)
Tror att det är ganska vanligt att man ändrar lite på vad man har sagt i sitt huvud, i sitt minne... Så att det passar bättre ihop med den person som man vill vara...
Suck, det låter som om han/hon är en trist chef... och tyvärr finns det många som är så.
Inget att slösa energi på.
maria: ja det känns lite så! Jag tar inte så allvarligt på saker och ting längre. Det måste vara seretoninet i hjärnan som är på gång uppåt. Och så är h*n snart inte min chef, så då är det inte lika viktigt längre vad h*n säger eller tycker.
carulmare: ja, jag tror det är ganska vanligt. Jag tror det kanske är extra vanligt om personen säger saker i affekt eller under press/stress. Då säger man lätt "för mycket" eller "för starkt" och så minns man det inte. (har mött fler som gjort så iallafall)
inkan: Nä, jag ska inte slösa energi mer. Det roliga är att h*n sa en knäpp sak till i veckan. Men jag iakkttog bara och gick vidare, och då "löste knuten upp sig". Jag tror attityden hos chefen är lite obetänksam ibland, och delvis klantig. Har funderat på att skaffa en bok som handlar om att upptäcka och avväpna arbetslivets psykopater; "Psykopatiska chefer - lika fattiga som charmiga" av Lars-Olof Tunbrå... (förlåt mig inkan att jag ofta refererar till böcker... Jag vet ju att jag inte ska tro på allt som står där... =)
Skönt att du slipper den där chefen nu. Jag har, och har läst, boken om psykopatiska chefer. Tycker inte riktigt att den gav så mycket - plötsligt framstod både jag själv och så gott som alla jag känner, som "psykopatiska"... ;-) Att diagnosticera psykopati är extremt svårt, mycket just för att psykopater är så bra på att "bete sig rätt" för att uppnå sina mål. Och de flesta chefer har ambitioner att ta sig någonstans här i världen, så i den kategorin finns nog fler som är bra på att "slicka uppåt och sparka nedåt"... utan att nödvändigtvis vara psykopater. Enklast är nog att bara försöka undvika människor som beter sig extremt lynnigt och otrevligt...
visionary soul: jag har hört att om man läser psykologi är det lätt att man tycker att man själv har alla psykiska tillstånd som beskrivs i kursböckerna. Det måste vara otroligt svårt att diagnostisera. Jag tror inte jag köper boken, men jag tyckte det hade varit kul om jag kunde stoppa in chefen "i ett fack" som jag kan lära mig känna igen innan det händer igen...
Det läskigaste med människor som min chef är just den manipulativa sidan. Kan dom verkligen göra vad som helst för att nå sina mål? Varför inte stå för vad han/hon gör och har sagt. Mycket intressant. Och förlamande om jag själv är mottaglig.
Skicka en kommentar