Där varje replik säger så mycket om människan, och relationen mellan karaktärerna. Där varje ord leder närmare undergången. Där ett ord eller en blick betyder så mycket mer än just det atomära var för sig. Föga upplyftande för en skör själ att bevittna.
Eugene O´Neill's "Lång dags färd mot natt" (1941), spelas på Dramaten just nu. Med Lena Endre, Börje Ahlstedt, Jonas Karlsson och Jonas Malmsjö i rollerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja det är en enormt bra pjäs!
Och i livet: allt tar tid. Mycket tid. Ibland nästan för lång tid - men resan är utvecklande. Man blir lite klokare efteråt tror jag. Men vet bara inte om det i förväg och när man är mitt uppe i en process.
Hoppas solen och ljuset ger energi: ty nu kommer den tid på året då vi samlar. Precis som bina samlar honing. dvs energi.
Inkan! Jag samlar! Har du sett musöronen? på träd och buskar? Igår frös jag, hade mössa, halsduk, vantar, men idag; sol och värme, nu kan vi åter samla.
Mitt batteri är som på en gammal mobil; det köres slut så fort jag vill prata, och laddas det så körs det slut snabbt igen. Vilken berg-o-dal-bana... Det tar tydligen mer tid än jag tidigare hade tålamot för.
Pjäsen var precis så; enormt bra. =)
Låter som en mycket sevärd föreställning :-)
Min dröm beror inte på något "frö" som gfror hos mig. Jag har valt att sterilisera mig. Jag är nöjd med ett barn. Jag anser inte att jag är tillräckligt bra som mamma bl a. Kramar...
åååå, jag går alldeles för sällan på teater. Måste skärpa mig...
Skicka en kommentar