- vad fin du är!, fick jag höra idag.
Jag blev så paff och tittade honom i ögonen en stund, och så sa jag "tack".
Det var så ärligt, det var så spontant, och det kom direkt ur hjärtat på en tioårig pojke. Han spelade boll och hade just hämtat den i backen vid vägen, så sprang han ut på cykelvägen precis framför mig och kikade upp ur sitt lintotts-omringade ansikte med stora ögon och sa, just så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Underbart! Vilken fin komplimang. Du bara måste stråla av livsglädje nu verkar det som :-)
Och självklart är du supersnygg, såklart!
En bättre komplimang kan du inte få! Barn är ärliga!
Hej
äntligen hör jag av mig till dig - jag försöker också sakta komma tillbaka till liet och till boggvännerna - långsamt går det....jag blev nyfiken på ditt jobb - ska du själv alltså bli utlokaliserad nånstans?
stor kram
Vad gulligt sagt och jag fick höra något liknande för några år sedan och den pojken gjorde mig generad mer än en man någonsin ha gjort :).
Fantastiskt! Härligt oxå att du tog det till dig ordentligt :-) Kramar...
Åh, jag älskar oväntade komplimanger...
ja, jag blev lite paff, men som ni säger, jag tror det strålar något ur mig som till och med syns utåt.
Och barn är ärliga, och han var så fin (han å) och hade så äkta uppsåt, kände jag.
Det var så härligt att få detta, det gjorde det inte mindre bara för att det var från en liten pöjk.
Skicka en kommentar