fredag 13 april 2007

berg och dalbana

Här är en påminnelse till mig själv; det var faktiskt bara några dagar sedan jag kände så här. Så bara för att jag känner mig stärkt av intervjuerna idag så betyder det inte att det kommer kännas lika bra om några dagar. Då kanske jag är hjärntrött igen. Det värsta vore om jag gick tillbaka "i utvecklingen" och inte orkar klä mig eller inte skulle tåla ljud igen. Det skulle vara som att få ett slag i magen.
Kram till mig.

3 kommentarer:

bless sa...

Det behöver inte vara så farligt att åka bakåt, eftersom man,som jag ser det, genom erfarenhet snabbar hittar vägen tillbaka, man har gått den förut och vet en massa. Som vilken väg som går lättast om det regnar, eller var det finns skugga om solen är stark. Man kan vägen. Det är också bra.

Maria Byström sa...

Skickar också en kram till dig!

loppispoppis sa...

En bra sak, tror jag, är att jag ändå aldrig varit riktigt rädd för själva tillståndet jag hade för två månader sedan. Och håller på att ta mig upp ur. Nu motsäger jag säkert mig själv, =) eftersom jag skrivit att jag ofta är rädd. Men jag glömmer det iallafall fort. Vet inte ännu om det är bra eller dåligt...