cool eller dumdristig?

Jag gav mig ut i min båt alldeles ensam, men jag kunde se tre andra seglare därute som tränade. Dit beger jag mig!, tänkte jag.

Väl ute slår jag runt två tre gånger. Jag övar på att ta mig upp i båten och välta tillbaka den, utan att behöva simma runt den (för det tar mycket energi) och slippa häva mig upp från aktern.

Nu ger dom andra sig av, plötsligt är det bara jag kvar. Tillbaka på undanvind (vinden i ryggen) kommer jag nästan ända fram till klubben. Nu gör jag en klassisk framåtflygning för det kommer en riktigt kraftig by och tar tag i mig bakifrån. Nu börjar jag bli lite skakis... Hur ska jag komma in till båtklubben, vinden ligger på rakt in och det blåser riktigt mycket nu!! Och jag är inte riktigt kompis med min nya båt.

En man står på bryggan och ser att jag har problem. Jag ger upp nu, och seglar förbi bryggan för att ropa till honom. "Det går inge bra", säger jag. Han ska hjälpa mig segla in den till klubben, dirigerar mig att komma mot bryggan (där man inte kan ha båten, men jag kan liksom ta mig dit), och det verkar som en bra idé. Jag kommer in mot bryggan, men fastnar med skotet (ett rep som sitter i seglet och till båten) i en boj. Båten välter, ligger nu ofrivillit "förtöjd" till en boj. Tack och lov lossnar inte skotet från bojen, för då hade jag drivit rakt in i en väldigt dyr och fin motorbåt som låg i vindens riktning...

Vid det här laget är jag kall, skrajsen, och helt urpumpad!

Min räddare i träskor lyckas till sist hala in mig med en lina som jag fått simma och hämta halvägs in till stranden (nu ännu mer kall). Liten flicka hel och skakis på bryggan. Räddaren seglar snyggt runt den till upptagnings-stället. Och jag pustar ut och måste andas, andas, andas. Vila, vila, vila. Tänka.

När båten är bärjad och så så säger min räddare att "du kanske inte ska segla själv när det blåser så här mycket...".