tisdag 13 mars 2007

manipulation, integritet och självkänsla

Mmmm, jag tycker mig förstå vad mitt dilemma ligger.

När det inte finns regler (Tillägg: som henrik pratar om i sitt inlägg om integritet) att luta sig mot, och jag inte kan diskutera saken med kolleger och bilda mig egna "regler" så viker min självkänsla. Jag blir svagare för jag känner inte om jag vet om jag har rätt. Jag frågar mig, denna känsla jag har, var kommer den ifrån, och varför har jag den, och har jag rätt att känna så. Jag vet ju rent sådär att visst får jag känna så!

Har jag då en manipulativ chef som rubbar mina grundstenar, trampar på mina värderingar, då blir det liksom supersvårt.

Jag måste då hela tiden vara så stark och kunna säga att nä, jag ska inte jobba i helgen -- jag har ju bett om extra ledigt denna fredag och det vet du. Eller, nä, jag kan inte jobba övertid min första dag efter semestern, detta hade du fått planera lite bättre. Vad menar du med att jag inte klarar xxx, jag gör ju detta idag. Jaha, menar du rent hypotetiskt att jag inte kommer klara detta i framtiden?

Äsch, det är svårt att förklara hur jag känner det. Det som har hänt är att jag har blivit pressad att göra mer och mer, samtidigt som hon har ifrågasatt det jag gör -- och jag har fått ifrågasätta tillbaka och försöka förstå vad hon baserar detta på -- och det har visat sig att det inte fanns någon grund. Oerhört frustrerande och underminerande.

Kanske är det just det att jag har känt mig manipulerad som har gjort att jag har fått en törn i min självkänsla, och därmed också min integritet. Jag har kämpat och kämpat och varit extra noggrann för att inget av de hypotetiska påståendena ska bli sanna. Och kämpat med att förstå vad jag behöver göra. Bättre.

Det har tagit min energi. Det var det som fick mig att gå in i väggen.

Men det var inte hennes "fel". Det är "mitt fel". För att jag inte stod på mig. För att jag tillät mig manipuleras. För att jag tillät mig pressa mig själv ytterligare. För att jag är en tävlingsmänniska.

Det är jag som måste ändra mig. Det är jag som måste lära mig. Det är jag som måste klara av detta om det händer igen. Allt hänger på mig.

9 kommentarer:

Gisan sa...

Jag förstår ditt resonemang och känner igen ditt sätt att ta ansvar för det som hänt. Kom ihåg att du inte är ensam om att ha skapat situationen. Du har inte gjort "fel". Jo till viss del mot dig själv. Men det har du gjort för att du har blivit pressad. Var rädd om dig!!! Kramar...

Bubblan sa...

Jag ska läsa igenom hela din blogg ordentligt så att jag vet vad det hela handlar om lite mera.

Du får gärna länka till min blogg om du vill och tack själv för dina kommentarer.

Som sagt jag kommer fortsätta att följa dig och peppa dig så länge du vill.

Gisan sa...

Åh jag fick se mitt namn bland favvosassar. Blev lite stolt :-) Kramar...

carulmare sa...

Fina vårbilder! Sådär mycket vår har vi inte här ännu. Tussilago och allt! Så lysande gul. Men det går fort här också, inga fler isutflykter. Och någon optimist inom stadens förvaltning har bestämt att gatorna skall börja putsas - före mitten av mars!

Men det var den förra posten, jag vet nog det.:) Jag tycker du resonerar så bra om dethär, man måste våga vara mindre duktig... Visst var det en ny chef du hade? Kan det tänkas att hon är ännu räddare än du? Att det är med samma rädslotankar som hon driver på inte bara dig utan sig själv också och kanske andra?

loppispoppis sa...

gisan: klart du ska vara bland mina favvossar, jag kikar ju där massor.

Om att ta ansvar så har carulmare nämnt det tidigare i jag är inte död ännu.

Jag är helt inne på att jag kan bara förändra mig själv, ingen annan. Och alltså måste jag kunna hantera liknande situationer i framtiden. Det är jag som måste gå igenom ett stålbad, det är jag som har ett arbete framför mig.

loppispoppis sa...

bubblan: du är så välkommen att läsa.

carulmare: det låter lite tidigt att putsa gatorna redan nu, då kanske det måste göras två gånger... Men å andra sidan är det såå dammigt ute!! Och speciellt när bilarna kör i det! (ja tussilagon var på den förra posten ;)

Jag börjar förstå att hon kanske är rädd. Hon har så mycket på sitt samvete, och jag tror hon fattar vad hon sagt och gjort, egentligen. Som i ett samtal med min chef och min chefschef så avbröt hon mig när jag ville ge ett exempel på något som inte kändes så bra. Jag vet inte om det var omedvetet eller medvetet, men jag tror hon vet att hon gjort fel. Det räcker för mig.

Men jag kommer nog alltid vara en besvärlig människa i hennes ögon. Låt så vara. För jag är på väg någon annanstans.

Kerstin sa...

Var stark bara sötis. Kram på dig...

Maria Byström sa...

Har länkat till dig. hoppas det är okej!

loppispoppis sa...

absolut! det går bra!