sådär ja, jag är uppe och rullar.
Dock iproppad lyckopiller som jag får biverkningar av i form av illamående och en lätt obehagskänsla.
Är det så här jag vill ha det? Livet rullar på. Jag hittar på femtioelva saker jag borde göra. Schemat blir lätt fullproppat med saker som är mer eller mindre viktiga att få gjorda, i någon sorts blandning av att ha lust och prio-ordning.
Hur är det egentligen med min prio-ordning. Jag gillar att få planera själv, ge mig de stora deadlines så ska jag jobba mot dem. Vilket betyder att jag kan pressa mig själv att jobba mer i perioder för att nå ett visst mål. När det sedan visar sig att målet flyttar på sig, deadlines skjuts på framtiden, och jag måste jobba lika hårt igen, vidare, då blir det ju tungt.
Om någon kommer med en piska och en hög med måsten, så tycker jag inte det är roligt längre. Varför är det så? Lusten försvinner, liksom. Går det att lära sig ha arbetsglädje ändå?
Jag kan känna att det man gör på jobbet, varför gör vi egentligen det. Vad är det för nytta med att vi gör saker tre månader snabbare eller långrammare? Det handlar bara om pengar i slutändan, inte männsikorna som gör det hela. Det gör mig arg. Vi måste kunna ha roligt också. Hur ska jag annars kunna finna meningen med livet i mitt jobb, finna mening i tillvaron på jobbet och känna att det är viktigt.
Och vad vill jag att livet ska bestå av egentligen? Jobb -- inte som det har varit iallafal (övertid varannan dag), men också vänner, familj, fritid, drömmar och personliga mål. ANDRUM.
Vad ska finnas i mitt andrum? Tid att tänka. Tid att vara. Tid att bara vara. Tid att finnas till. Tid att älska. Tid att njuta. Tid att förundras.
Naturen därute, har ni sett den? Den spricker upp nu! Det kommer skott i trädgårdarna, nyckelpigorna vaknar!
Så som det har kännts de senaste tre dagarna är jag inte säker att jag vill ha det. Livet fungerar, jag fungerar, men är det till min nytta? Hinner jag finnas till? Eller är det bara för att jag ska komma åter och vara god medborgare och jobba igen?
Jag känner mig effektiv och funktionell. Men ytlig. Jag känner mig stressad av att göra frukost. Börjar ibland tänka som innan (har jag inte lärt mig något), att försöka göra saker så effektivt som möjligt -- om jag trycker igång brödrosten innan jag börjar plocka ut ur kylskåpet behöver jag inte vänta lika länge på att brödskivorna har tinats och rostats som om jag gör tvärtom. Om jag gör si så går det fortare så... Ååååh, låt mig bara få strosa runt och leva och inte ha några andra deadlines förutom min egen hunger och andra behov jag må ha.
Känner mig också ytlig i mig själv, i mina tankar. Känns som om jag inte tänker lika svåra och bearbetande tankar längre. Jag som tror på kroppens helande kraft, jag kanske borde ha struntat i de här jäkla pillren och kört den svåra vägen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Lyckopiller är verkligen ett konstigt namn på något som tar bort inte bara de djupa dipparna utan också alla toppar. Det finns ingen lycka i att vara stabil.
Tanken med pillren är väl att ge möjlighet att arbeta med problemen. Har man panikångest blir det ju inget nyttigt gjort.
Men det räcker inte med att ta bort de djupa dipparna för att de helande tankarna ska få spelrum. Jag tror att det också krävs sensorisk deprivering. Våra hjärnor är i vårt moderna samhälle så överbelastade av stimulans att all kraft går till att sortera och bearbeta de signaler som kommer utifrån. Det blir inget kvar för de inre.
Det för mig in på det du skriver om tid, om än med en lite annan vinkel; Hur mycket tid har du att inte göra annat än att lyssna inåt?
Du ställer många stora och små, men välbekanta, frågor. Just att hitta balans i livet är mycket svårt (känns omöjligt för det mesta tycker jag). "Samhället" inriktar sig för mycket på prestera, effektivisera, producera osv... Det glöms bort att vi ska leva och överleva oxå. Styrkekramar till dig!!!
Personligen tror jag inte på piller. Bättre att känna skiten och ta sig upp ur den. Det är jättejobbigt men det går. Sen med tiden kommer arbetsglädjen tillbaka och arbetet får en mening igen. Men man har perspektiv på det.
ta hand om dig!
henrik: egentligen har jag all tid i världen idag, eftersom jag är sjukskriven. Senaste halvåret har jag inte haft så mycket tid. Har jobbat mycket övertid. Och sedan inte orkat. Och allt annat jag behövt göra har också staplat upp sig.
gisan: jag tycker vi borde ha mer tid för reflektion även i arbetet. För att kunna i längden vara effektiva så tror jag inte på att effektivisera bort tiden för reflektion. Balansen borde väl gå att hitta i alla delar i livet? Jobbet, vardagen, hemmalivet, kärleken och fritiden? Eller är jobbet bara till för att prestera, och återhämtningen får du sköta hemmavid?
Jag kan känna att om jag jobbar med för mycket nytt får jag ett behov av att få "surfa" en stund, dvs bara vara i det jag klarar just nu. Och inte ta nya saker på ett tag. Förstår du hur jag menar?
jill: personligen tror jag inte heller på piller, men ibland måste man för att hindras från att göra slut på ångesten, när den tar över livet.
Perpektiv är bra, det känner jag att denna blog ger mig. Och att inte träffa chefen ger distans. Och att vila upp mig, så jag bygger upp min trötta hjärna igen. Hur brukar du göra?
Jag känner igen mig i dina tankar från min egen situation som utmattningsdeprimerad. Även jag äter antidepressiv medicin för att ta mig upp ur depressionen till åtminstone ett sådant läge att jag orkar ta mig vidare till annan behandling för min del i form av terapisamtal. Genom terapisamtalen hoppas jag finna "nyckeln" till min väg tillbaka till ett liv utan sjukskrivning.
Ok, så listan över saker som du gör på en och samma helg kanske så småningom blir kortare? I så fall är jag övertygad om att tankarna du efterfrågar efter hand kommer att komma till dig!
qi: har du kännt att lösningen ligger där framme, det är bara att greppa den? Men orkar inte? Så har jag kännt.
Det är som att jag vet var sanningen är men det är något som stoppar mig från att ta stegen. I detta fall känns det som om det är tröttheten som säger stopp.
henrik: jag tror jag ibland fyller livet med saker jag har lust att göra. Bara för att jag har lust. Frågan är om lusten finns där för att täcka över så att jag inte får tid att möta mig själv. Oron som infinner sig när jag inte har något att göra kan ibland bli mycket påtaglig. Så kanske jag hittar på saker för att slippa möta mig själv. Jag tror det kan vara en del av sanningen.
Jag tror det kan vara en stressfaktor i sig. Ska jag äta piller eller inte?
Ta en dag i taget. Du kommer inte äta dom för alltid utan bara en kort period!
Det värsta som kan hända är att de inte hjälper och det brukar visa sig på en månad eller två. Då är det bara att droppa dom.
Sätt som mål att du äter medicin för att kunna ta tag i de praktiska saker som är roten till din sjukskrivning. Och delmål är att få vardagen spm den är att fungera först. Diska, orka promenera, orka fylla i deklarationen, orka lyssna på nyheter utan att bli nedstämd, sådana saker.
När det så rullar på så är det dags för steg två och då tror jag det är jättebra att ha en samtalskontakt/coach som kan hjälpa till i förändringsarbetet.
Men som sagt. Den dagen kommer när den kommer. No panic!
Var rädd om dig!
maria: jo, jag kommer fortsätta med pillren. Träffade doktorn idag och vi kom fram till att det på det hela taget funkar bättre med än utan. Dessutom känner jag inte att jag kapar topparna som henrik nämner, utan bara dalarna. För det är också i dalarna jag blir som mest kreativ verbalt även om det gör ont. Topparna har jag kvar, i form av förmåga att kunna njuta av solen, naturen, keramiken, musiken, osv. Visst är det underbart att det finns sådana piller som kan boosta ens hjärna i någon sorts kickstart!
Och vad bra du beskriver att det blir som en flerstegsraket. För mig känns det verkligen så. Jag måste orka det lilla först, sedan det större... Och viljan och lusten kommer komma den med.
Tack för att ni kommer hit och skriver så kloka ord.
Hej loppispoppis!
Ingen orsak.
Det kanske inte hjälper just nu, men om ett par år så kommer du titta tillbaks på denna process och se att den gjort dig starkare.
Ibland behövs en riktig kris för att man ska få chansen att börja om. Byta riktning och få perspektiv.
Men som sagt. Ett trappsteg i taget och bråska inte.
Skicka en kommentar