tisdag 20 februari 2007

jag är inte död ännu

Idag har varit den sämsta dagen hittintills. Imorgon är det jag som börjar med starka piller. Har haft sådan ångest att jag velat ta kål på mig. Det kommer i vågor, och två omgångar har jag haft nu i eftermiddag. Tur som är är var jag inte ensam med nummer två. Jag har en tid hos doktorn imorgon vid halv två, och den tiden kommer jag att passa. (det är något slags djävla duktigt över denna paragrafen, ser ni det? Ha, kolla vad bra -- jag är inte död ännu!) :)

Det känns som om jag inte syns, inte finns. Hade det andra samtalet mellan min chef och mig och min chefschef igår, och det var det som satte igång björnen i mig. Jag har gett några små glimtar av hur jag uppfattar saker, tre exempel på när jag inte blivit respekterad när jag sagt nej, jag kan inte jobba övertid, och jag har blivit tvingad ändå. Och så har jag sagt att hon måste respektera mina nej. Nu sammanfattade min chefschef samtalet (lång sammanfattning) innehållande en kommentar att nu har vi hört hur jag har sett på det och nästa gång ska vi låta min chef få säga vad hon tycker också.

Och inne i mig skriker det bara NEJ. Jag har inte ens sagt det som jag egentligen vill komma till, de riktiga övertrampen. Och jag har verkligen ingen lust att höra hennes syn på saker och ting. Samtidigt som jag förstår att jag borde ge henne talrum.

Men jag orkar inte, vill inte, kan inte. Och så inser jag att problemet egentligen är något annat. Det stöter mig bort, men samtidigt håller mig kvar:

Jag har känt mig så kränkt, och så många gånger, att jag redan har bestämt mig. Jag vill inte ha henne som chef. Men jag vill vara kvar på denna arbetsplats. Och dessutom vill jag kunna hantera liknande situationer i framtiden. Jag vill inte bara sticka när det blir jobbigt nästa gång något liknande händer.

Alltså: jag har redan kommit fram till detta tidigare i mitt resonerande; jag måste göra något.

Något som är riktigt skrämmande är att jag känner att allt är mitt fel. Jag kan alltid välja att bli ledsen. Jag kan välja att känna mig kränkt. Jag menar; jag kan välja att vägra känna mig kränkt. Jag kan välja att vägra bli ledsen, vad som än säges till mig. Jag kan välja att vara teflon. Jag kan välja teflon om och om igen. Nu har jag inte gjort det, och det är mitt eget fel.

Det känns som om lösningen ligger framme, öppet på bordet. Men jag kan inte greppa den. Jag kan välja att ta den idag, imorgon. Att det egentligen är mitt val. Mitt fel att jag inte väljer den. Jag väljer töcknet istället för ilska och klarhet. Jag väljer tvivel och ältande. Varför gör jag det?

Samtidigt när jag har ångest och mår som sämst så är det just det jag säger. När ska det vara som "vanligt" igen. När är jag "bra"? igen? Är det detta som är att ha "dålig självkänsla" som min chef kallar det?

11 kommentarer:

henrik sa...

Lycka till hos doktorn i morgon! Jag tänker på dig.

carulmare sa...

Läser och funderar, kanske framför allt på det som du skriver om att välja. Skulle du kunna välja att inte känna dig kränkt, inte känna ångest...?

Är det spänningen mellan dig och din chef som blev droppen som fick bägaren att rinna över...? Har ni fastnat i ett nerbrytande mönster...?

Önskar dig också all lycka hos doktorn.

smulan sa...

Hittade din blog via någon...
Känner att jag gärna vill säga att jag har suttit i precis samma båt som dig.Jag älskade mitt arbete, men kom inte överens med den nya chefen. Jag orkade till sist inte kriga mot övermakten - det blev jag som tog stryk - så jag sa upp mig. Tyvärr... men jag ångrar det inte trots allt. Jag mådde alltför dåligt till sist för att det hela skulle sluta positivt. Jag mår bättre, mycket bättre och vet nu att jag gjorde det enda rätta i den rådande situationen.
Jag önskar dig ett varmt Lycka till hos doktorn och med allt.

loppispoppis sa...

Jag tycker det är himla häftigt det här med att skriva här. Känns ibland konstigt att det finns andra där ute som hör mig!

Tack alla tre för era lycka till idag. Det gick bara bra. Sjukskriven heltid en månad framåt. Piller i långa baner utskrivna, även om jag inte gillar piller för jag tror på konfrontation och bearbetning. Framförallt att skriva. Men senaste två veckorna har jag skrivit mindre än innan eftersom jag jobbat 50% och då inte orkat reflektera, vilket inte varit bra för mig känner jag.

Jag beskrev för doktorn idag hur jag kände det. Jag har flera liknelser som tydligen målande beskriver just utmattningsdepression tycker han. Och han sa att jag borde skriva en bok. Konstigt. Jag är ju på sidan fyrtio i min bok här hemma redan, och så skriver jag här i jag också. Men jag har ju aldrig ens drömt om att någon annan än jag har behållning av det jag skriver, eftersom jag skriver för att läka mig själv.

henrik sa...

Det är skönt att höra att det gick bra hos doktorn och att du har blivit sjukskriven på heltid.

Nej, piller är inte kul. Jag tror också på konfrontation, reflektion och bearbetning. Jag antar att det piller kan göra är att stabilisera så att det går att reflektera och bearbeta. Har man ångestattacker blir det ju inte mycket vettigt gjort på den fronten.

Skriva ska man göra för sig själv. Det brukar bli bäst så. Låt inte oss störa. =)

loppispoppis sa...

carulmare: Ja, faktiskt, det känns som om det är jag som väljer ibland. (vilket absolut inte gör saken lättare). Om jag får en kommentar som jag inte gillar, kan jag hantera det på flera sätt. Jag kan titta på den, säga ok, jag förstår att du kan tycka så. Eller så kan jag säga, nej detta håller jag inte med om, kan du förklara hur du menar lite närmare? Eller; som jag sa till min chef igår: det där får du ta tillbaka, du får fundera lite över vad du vill egentligen, kanske behöver du lite coaching i hur du ska lägga fram det om du verkligen tycker så. Alltså: jag valde att inte ta emot. Jag behöver ju egentligen inte verbalt bolla bollen tillbaka, jag kan vara teflon också och låta den studsa mot mig och falla platt till marken.

Så ja, jag känner att allt hänger på mig. Ja, jag kan välja. Just nu orkar jag inte bara. Och då är jag ju hur känslig som helst.

carulmare sa...

Läser med förvåning hur du beskriver ditt väljande. På samma sätt tänker jag också och precis som du säger - det gör inte saken lättare! Att kunna se så mycket och från flera sidor, får en att känna sig så ansvarig - och ansvar är tungt... Fast jag skulle inte våga rätta mina chefer på detdär sättet, jag är så noga med att inte stöta mig med deras egon... Ja, i alla fall gör jag mitt bästa för att undvika det.

Jag trodde jag skulle få ha en lugn tid på mitt jobb, men det rör på sig här också. Idag hade jag ett möte med alla mina tre chefer, utan 'advokat'. Vi skulle försöka komma överens själva först. Min tredagarsvecka är tung för de andra på min avdelning - och nu behöver jag ett läkarutlåtande för att få fortsätta att ha den, ett läkarutlåtande på min överkänslighet eller vad jag skall kalla det... Den kommer från en psykos som jag hade år 1998. Efter det blev jag aldrig riktigt som förr igen...

Ja, du har verkligen många målande uttryck.:) Som du tål jag ingenting, skadar mig... på luft eller hur det nu var du uttryckte det. Samtidigt som jag alltså också har dendär känslan av att kunna välja...

Skönt att du får vara hemma ett tag!

loppispoppis sa...

Förlåt att jag skriver lite kort nu fram till söndag. Skriver via mobilen... carulmare: har du hittat sätt att få mer tålighet? Jag hittar det i att sova. :) men jag har hittat ett till idag. Jag märker att jag reagerar mycket på yttre impulser

loppispoppis sa...

men jag kan hitta en egen bubbla som jag kan koppla av i. Och idag har jag övat på att finna den även om det är mycket ljud och saker som händer runt omkring. Skönt!

carulmare sa...

En lugn bubbla? Jo, det tror jag nog att jag har. :) Jag mår bra i den, tills folk börjar peta på den... Men det är ju det som händer, till exempel när det blir motsättningar på arbetsplatsen. Och motsättningar, det har vi hela tiden, för jag är inte densamma som förr. Just nu är det bara lite värre än vanligt. För jag klarar inte av ekorrhjulet längre, om jag får lov att använda ett så gammalt och mossigt uttryck.:) Men så verkar det ju inte vara för dig, eller...? Du vill arbeta. Också jag vill arbeta, men uppenbart bara på mina villkor.

Jag förklarar mig mera på min blogg, har en färdigskriven text som jag tror jag kan lägga ut.

loppispoppis sa...

carulmare: jag letade efter texten du pratade om ovan, men hittade andra inlägg nu istället som ju är dagsaktuella (veckoaktuella iallafall) men blir nyfiken på mera. lägg gärna ut den. :)