Jag är arg. Och väldigt trött. Jag har just haft ett möte med chefen och chefens chef. Känns som om detta är förgäves, och att jag lägger energi på att få något att fungera som aldrig kommer fungera.
Jag tror i grund och botten att jag måste klara av allt själv. Jag måste skydda mig själv. Jag måste säga nej. Jag måste klara av att säga att jag är trött, kan vi boka en annan dag.
Min chef är en buffel. Hon fattar inte att jag inte orkar. Hon frågar inte vad jag tycker. Hon tar beslut utan att låta mig delta. Hon involverar mig inte.
Varför drar jag bara inte. Skiter i detta stället. Det börjar gå upp för mig sakta att jag får klara mig själv. Jag måste vara otroligt stark om jag ska vara kvar här. Och det är jag inte. Just nu är jag svag.
Efter mötet var jag på toaletten och torkade tårarna. Jag kände mig helt värdelös. Jag vet att jag inte orkar. Jag skulle behöva lite stöd liksom. Men här måste jag fixa alla stödben själv. Var ska jag hitta någon ork för att klara av att bara vara? Och sedan för att kräva min plats, och säga nej? Varför måste man vara stark för att bli frisk? Det är ju en paradox!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag tror som du att man måste värna sig själv och säga nej om någon gör övertramp. Det kan inte någon annan göra åt en.
Om din chef kör över dig genom att fatta beslut utan att involvera dig är det dåligt ledarskap. Om det känns som ett övertramp tycker jag att det är viktigt att du berättar det för henne. Det i sig, oavsett om det får någon effekt eller inte, är en viktig del av att värna sig själv. Jag tycker att du ska fortsätta att säga ifrån, om och om igen, varje gång du känner dig felaktigt behandlad.
Jag tror inte att du behöver känna dig stark för att säga ifrån. Jag tror att du kan låtsas och spelar lite teater. Då kommer styrkan så småningom av sig själv, i små portioner, som en belöning för varje gång du värnar dig själv. Parodoxen du pratar om tror jag inte finns.
Sedan tror jag att du kan få styrka även från andra håll, och det är jag övertygad om att du också vet, även om du är lite trött just nu. Beröm dig själv för varje liten sak du gör som du tycker är bra. Till exempel var du på möte med chefen idag trots att du visste att det skulle bli jobbigt och antagligen inte ge så mycket. Ändå försökte du. Det var starkt gjort!
Fortsätt ta hand om dig själv och låt ljusglimtarna bygga din styrka!
Jag tror att man ibland skall skona sig själv. Också när man är i form, är det svårt att stå upp för sig själv på arbetet. Det är du och din chef, två på sätt och vis motsatta positioner. Det är lätt hänt att det bara blir ord mot ord - och då är det antagligen du som förlorar. Du har väl besökt sjukvården, kanske en psykolog eller så...? Kanske skulle du behöva dra in en tredje part, en person som stöder dig eller åtminstone håller sig opartisk ...?
Det gjorde jag, till sist. Det känns tryggt med någon som följer upp hur jag har det på jobbet...
jag känner mig så otroligt sårbar. Det är som att det inte finns några skydd kvar, och att jag går i kras närsomhest. Jag vill dock inte vara ensam. Alltså kommer jag gå till jobbet idag. men bara fram till lunch.
Det känns som om jag inte orkar mer snart. Det känns som att allt hänger på mig. Att jag måste välja vad jag ska göra. Och då handlar det om att jag måste välja att söka nytt jobb, för jag mår dåligt av kontakten med min chef. Men jag orkar inte söka nytt jobb, hur ska det gå till?
En bra läkare, en bra psykolog - är som en advokat för en som är utbränd. Alltså - gör inget utan att först ha konsulterat din advokat...! :)
Säg det du skriver här till en läkare - och han eller hon måste ju reagera. Ge dig lite tid och låt dig bli sjukskriven i några månader. Sedan kan du börja fundera på var och hur du skall arbeta... Det är så lätt att man försöker vara positiv och optimistisk också inför de professionella hjälparna. Det är inte roligt att visa sin svaghet (och jag är verkligen inte den som har haft lätt för att göra det), men det är ju villkoret för att man skall kunna bli hjälpt. Och egentligen är det en styrka att våga vara svag...
Dethär att du inte vill vara ensam, ångesten. Jag vet inte om det är så för dig, men den brukar ha att göra med 'duktighetstankar'. Man är van att vara duktig och det håller en uppe - och så plötsligt funkar inte den strategin längre... Kanske skulle det hjälpa att tänka att det är något nytt som händer i ditt liv, kanske ett nytt sätt att se och bemöta världen på...?
Jag ska träffa min "advokat" imorgon. Vi får väl se vad som ska hända. Jag vill dock jobba. Det är konstigt. Kan vara precis så som du säger, carulmare, att jag vill vara "duktig". Har funderat på om det är ett sätt att hålla igång och slippa stanna upp och känna detta med att jobba. Kan vara så att detta blir en ögonöppnare för mig. Jag är nog inte helt medveten ännu om vad som sker i mig och speciellt inte när jag blir stressad.
Ibland känns det bättre att bestämma sig för att vara svag! Att acceptera hela sig själv, att acceptera att just nu, nu är jag så här svag och det känns bra, jag vet att jag kommer att vara mindre svag en annan dag.
anonym: jag ska prova det idag. det kanske kan hjälpa mig ur denna svacka jag befinner mig i just nu...
Skicka en kommentar