tillämpad avslappning - sista steget

Nu så har jag fyllt jobbet och hemma med gröna pluppar (klistermärken) de ska påminna mig att ta ett djupt andetag, följt av tre till -- för att komma ner i varv vid olika tillfällen under dagen.

Klisterlapparna sitter:
synlig på toa
tandborsten
cykelstyret
i handväskan
i skåpet där jag låser in handväskan på jobbet
i blocket på jobbet, på varannan sida
på mobilen
på laptopen, i blickfånget

tanken är att jag ska komma ihåg att andas iallafall tio gånger per dag.

en värdering är...

...något orubbbart. Något som är där, som jag inte kan ändra på.

När jag krashade med min chef förklarade jag för h*n:
Du kan inte få mig att jobba mer övertid. Jag har redan jobbat 200 timmar i år och jag kan inte jobba mer övertid. Det är emot mina värderingar. Jag kan inte ge företaget mer nu. Och h*n begärde övertid ändå.

Då försökte jag vara övertydlig.
En värdering är mina grundpelare. Där vilar mitt hus. Just nu har jag blivit skavd på dom. Snart kan jag inte stå själv. Du kör omkring bland mina pelare och kör in i dom avsiktligt, trots att du vet att dom står där. Det går inte. Du får inte. Det får räcka nu. Jag vill inte. Jag kan inte. Och ändå körde h*n vidare.

Mina värderingar går inte att rubba på. Och om man försöker, då tar jag skada. Det är som att begära något av mig som jag inte vill ge. Inte kan ge. Något som min själ tar skada av att ge.

lös bottenplatta

Att vackla och fundera över grunläggande värderingar gör att jag vacklar i hela mitt jag. Det är så stora frågor som processas. För ett år sedan hade karriär och kredit för vad jag gör på jobbet stått högt i kurs på min lista av värderingar. Men med dödsfall i familjen (faster) och sedan denna vägg som jag gått in i så omvärderas allt.

Flötet däruppe, med mina tankar och uttryck som syns utåt, den flyter igen -- om än åt ett annat håll än tidigare. Jag har varit ända ner i bottenplattan och tillbaka och ändrat om. Inte undra på att allt vacklar, -- känslor och livsgnista. Allt detta viktiga. Allt jag tyckte var viktigt förr, allt jag tycker är viktigt nu -- ser ju annorlunda ut.

vacklande värderingar

Under andra dagen på kursen gjorde vi en övning där vi listade tio grundläggande värderingar. Nästa steg var att ta bort tre stycken som vi kunde vara utan, sedan ytterligare två. Jag stod tillslut där och hade tagit bort familj/barn. För självklart kunde jag inte ta bort hälsa, respekt, fritid, frihet, och kärleksfulla relationer. Utan kärleksfulla relationer tror jag att jag skulle dö en smula. Jag valde alltså bort barn.

Tredje dagen på kursen gjorde vi en avslappningsövning/visualiseringsövning som liknade mycket den jag gjorde 14:e mars, och konstigt nog slutade det med två bilder i huvudet. Den första är jag och två barn på en badstrand, ett barn seglar optimistjolle och är ca sju år gammal, den andra leker i sanden, och det finns minst två barn till i närheten. Vet inte om det är mina eller mina vänners. Men det finns ingen man i bilden denna gång. Jag är ensam. Den där spiralen jag pratade om då, den har då, inte kommit på plats ännu. Men imorgon är det dags. Varför så motsägelsefull? Varför både vill jag och vill inte?

grundläggande värderingar

Jag har ett antal grundläggande värderingar som är viktiga för mig.

* respekt
* kärleksfulla relationer
* familj/barn
* fritid
* frihet
* hälsa
* och så några till

ängslighet och undvikandegrad

Jag gjorde testet Close Relationsships Questionnaire på yourpersonality.net och fick resultatet 1.45 i ängslighet och 1.33 undvikandegrad. Skalorna går från 1 till 7, så testresultatet säger att jag är känner mig säker i nära relationer. Jag fick inspiration från Henrik, som också tagit testet.

Varför, undrar jag då, är jag så rädd för kritik? Är det rädslan för att bli borträknad, utesluten, ur en grupp? Att inte vara vad jag utger mig att vara. Rädd att någon ska tycka illa om mig på jobbet, och att det ska hindra mig i min karriär? Jag vet inte. Bara att min egen rädsla är min egen barriär. Mycket annat är synvilla.

övning mot ångesten

Igår satt jag på en restaurang. Jag gillar inte att sitta med ryggen utåt rummet, eller utåt gatan. En dragspelskille började spela bakom ryggen på mig. Ångesten tog i. Illamående. Brus i öronen. Känsla av utsatthet. Men jag tänkte, det är egentligen ingen större skillnad från att sitta på samma ställe, fast vänd åt andra hållet. Jag skulle kunna byta plats, men nu ska jag välja att sitta kvar... Vatten kom in, maten kom in. Jag åt och mådde sedan bättre. Jag tror det hjälper att öva på det som är obehagligt. Och kan det vara så att just för att jag var hungrig (och alltså svagare) så kom känslan av oro snabbare. Och gick sedan över när jag ätit...

Så vill jag göra:
Ta tag i känslan när den kommer, ta en paus, ta reda på vad det är. Smaka på den. Det är en känsla. Den är inte jag. Det är inte säkert att den är sann. Låt känslan finnas. Låt den svalla, låt den bedarra. Stoppa den inte.

akvarium

Idag har jag installerat mitt nya akvarium. Fiskarna är bara ca 20 stycken, och akvariet ganska stort - 275 liter. Och mycket växter. Det är fortfarande lite grumligt i vattnet. Men de är helt underbara att titta på.

Så, istället för TV... Varför inte ett riktigt akvarium. Nu är det bara hängmattan som saknas i mitt kryp in så kommer det vara bara bäst!

om döden

jag har funderat

alla kommer vi ju dö någongång

I helgen som var gick det upp ett litet ljus.

Jag har förlorat så många alldeles för tidigt i cancer. Min första pojkvän. Min moster. Min morbror. Min faster. Vi har livmoder- och bröstcancer tidigt i släkten. En ruskig känsla har hängt över mig sedan jag var femton och pojkvännen dog.

Det är alltid hemskt med dödsfall i förtid. Det är jobbigt att då vara den som står nära. Men också härligt. Att vara nära.

Jag har ångrat att jag inte kunde svara bättre på bönen från min faster i september. Hon ville till Katarinahissen och hoppa. Jag vet inte vad som flög i mig, jag svarade jättesnabbt -- "det är väl ingen bra idé, tänk den som måste städa upp efter dig". Vilket konstigt svar. Men banalt. Varför sa jag så? Sedan pratade vi inte mer om det.

Sedan dog hon i oktober. Och jag kunde inte göra annat än att hålla henne lagom varm med ömsom filtar och ömsom öppna fönstret, och ömsom badda läpparna. Och läsa dagens tidning högt. Och ringa till pappa och så och hälsa fram och tillbaka. Och prata.

Så dog hon. Jag Höll Henne. Fortsatte att prata med henne. Så kom pappa. Och de andra. De var skraja. Och hade stor vördnad inför döden. Jag pratade med henne fortfarande. Jag höll hennes hand. Jag visade de andra att hon fortfarande var varm, så de också kunde ta farväl, fast på sitt sätt.

Sedan gick jag vidare. Alla gick vidare. Vi är här. Jag är nu. Imorgon vet vi inte. Det är så vi alltid säger. Men idag känns det annorlunda för mig att säga det. Mera närvarande. Inte något jag bara säger, utan något jag mera är i.

under kontroll igen

Nu vet jag (tror jag) varför det var jobbigt måndag+tisdag. Jag började med attjobba alldels för länge måndag (uppåt sju timmar). Sedan drack jag öl på kvällen. Sedan dålig sömn på det.

Jag tror att jag är stresskänslig så till den grad att en mindre sak kan få mig ur balans. Och då kan jag inte sova, och då blir det inte bara dåligt, utan horribelt.

Inatt sov jag bättre. Ska sova nu igen snart. Ska bli såå skööööönt.

att ta stora belsut

Jag tycker det är väldans svårt att ta beslut. Det är liksom som att livets räls tar slut och jag inte vet var tåget ska gå i fortsättningen.

Att välja mellan saker ger mig beslutsångest. Det som varit svårast har varit skilsmässa, uppbrott med vänner som jag växt isär från, byta jobb, bestämma sig för att köpa något dyrt.

Vid skilsmässa har det varit rälsen som tagit slut, livet tar slut. För jag har
en vision av livet tillsammans, men ingen bild av hur livet ska te sig ensam. Uppbrott har varit en stor sorg, men ett val som jag gjort när en relation tar från mig hela hela tiden, och aldrig ger. Byta jobb är också ett stort uppbrott från alla vänner, arbetskamrater som jag älskar att umgås med. Det blir också som en stor sorg. Att köpa något dyrt, det är som carulmare skrev som kommentar till mitt tidigare inlägg. Jag är också rädd för stora affärer, mest för att tänk om jag gör fel nu. Tänk om marknaden totaldippar. Och så sitter jag här med en lägenhet som kostar massor.

Något som verkligen hjälpt mig är att bestämma mig för att jag kan välja om om jag valt fel. Väljer jag skilsmässa, och det är fel, då kan vi mötas igen senare. Annars var det inte meningen heller. Känns tröstande. Samma med vänner. Samma med jobb. Om jag väljer fel jobb, kan jag välja igen. Jag kan söka ett nytt jobb, jag kan söka mig tillbaka.

Stora köp då? Jag kan sälja båten, kommer antagligen inte vara någon förlustaffär. Lägenheten är det värre med. Där måste jag helt enkelt bara valt rätt lägenhet. Jag ska kunna bo här länge. Jag ska kunna klara av att betala avgift, räntor och amorteringar. Klarar jag det så får jag tåla leken. Chansningen. Som det är att kasta sig in på marknaden.

Och om hela världen hamnar i kaos, då är det inte mina bostadslån som kommer oroa mig mest iallafall. Så jag tjänar nog på att bara slappna av. Och rinna med. Inte kämpa emot och ha skärp och hängslen till allt.

förhållningssätt till jobbet

Jag har idag tänkt lite. (till skillnad från alla andra dagar =)

Och jag har insett att det alltid finns mer jobb att göra. Jag måste, måste lära mig att prioritera. Och kommunicera mina val.

Jag har så lätt att säga ja, ja, ja. Jag måste börja säga nej, nej, nej.

Suck. Jag har ju vetat om det hela tiden. Men idag gick det upp ett ljus.

min största investering hittills (II)

Min största investering hittills var ju en båt.

Nu har jag slagit detta med exakt 60 gånger.

Idag har jag köpt en trea. Alldeles själv. Alldeles jättebäst. Åååå detta är verkligen en av mina hörnstenar. Ett hem. Ett bo. En plats för återhämtning.


Tänker ni nu att jag har blivit helgalen?? Nä, detta med bo har varit på gång ett tag. Men det har inte varit dags, och jag har inte fått tummen ur...

acceptans

manon skriver om ett inre lugn.

carulmare skiver om stillhet.

På något sätt så tänker jag på acceptans när jag läser era inlägg. Att acceptera är ett steg på väg mot framtiden. Och för mig föder acceptans stillhet och inre lugn.

Jag hade velat skriva mer om acceptans, men det får komma senare.

betydelsen av distans (I)

Att ha distans till en händelse är lärorikt på flera sätt.

Om någon person som jag har stor respekt för gör/säger något har jag mycket svårt att ha distans till uttrycket, som inte nödvändigtvis behöver vara ett uttryck för sanningen.

Tex om jag har en chef som jag respekterar och som jag hoppas se det jag gör i mitt dagliga arbete, och vad jag åstadkommer plötsligt skulle uttrycka avsaknad av mitt engagemang, potentiell okunskap eller avsaknad av kompetens. Då tar jag det ungefär som jag skulle gjort då jag var fyra år och mamma tillrättavisade eller kritiserade mig. Jag har aldrig lärt mig att "mamma" eller i detta fall "chefen" faktiskt kan ha fel. Det är som om det är ett mönster i mig som sitter kvar.

Bara det att jag är medveten om detta mönster gör att jag kan hitta nya mekanismer. Men jag säger det också; det är först med distans till händelsen som jag faktiskt kan plocka upp nyckeln och titta på låset och fundera på att använda nyckeln.

För tre månader sedan så såg jag nyckeln, den låg framför mig alldeles greppbar, men jag kunde inte ta den!

ketchupeffekten

Nu har jag äntligen kommit fram till bröstmottagningen. Hon var så snäll, jag berättade att det var en sträng och en liten ärta och att det kom vätska ur bröstet, hon bokade in en tid om två veckor men sa samtidigt att det kan vara en mjölkgång som är lite irriterad/infekterad. Det lät så sant. Så nu ska det iallafall mammograferas och så. Känns mycket lugnare nu.

Och så jobbet, nu har jag talat med alla parter; tackat ja, tackat nej och informerat och träffat de som jag tackat nej till -- det finns ju möjlighet att jag hamnar där någon annan gång i framtiden. Och datum är bestämt när jag ska börja jobba -- det blir redan onsdag nästa vecka! Det känns så spännande!

Och nästa vecka, på torsdagen eller så, då hoppas jag ha ett möte med banken för att köpa lägenhet. Det ska bli så grymt skönt när jag vet att jag har ett eget bo!

Det är väl typiskt detta med ketchupeffekten; först händer ingenting, sedan ingenting, sedan kommer allt på en gång. Jag sjukskriven i januari, köp av båt, byta jobb, bröstknöl
ska undersökas, och så nu; förhoppningsvis köp av lägenhet.

min största investering hittills (I)

I lördags köpte jag båt. =)

Det är min livs största investering. Förutom min MTB (cykel) som jag köpte för fem år sedan och som har använts färre gånger än vad jag hoppas göra med denna båt redan första säsongen.


Jag sa när jag gick och la mig i lördags; måste sova nu så jag kan upp och segla imorgon!

Och det första jag tänkte igår morse var; nu vill jag gå upp så jag kan iväg och segla!

handikappande rädsla

Agressiva och utåtagerande människor gör mig rädd.

Jag har insett att detta är ett problem för mig. Mitt sätt att möta en sådan person är att bli bestämd i mitt agerande, eller backa och undvika. Inget är bra. Jag måste hitta andra sätt att agera, hitta andra mekanismer.

Idag hade jag bokat in ett möte med en kille som skrek och var utåtagerande hotfull mot mig för ett år sedan. Han har sedan dess inte jobbat på min arbetsplats. Om jag ska jobba med honom dagligen, ville jag inte behöva gå och vara rädd för honom. Obehag, rädsla och oro kände jag inför mötet. Varför? Jag vet inte vad jag ska göra när han "attakerar". Och jag vet inte hur jag ska göra nästa gång det händer. Alltså blir jag rädd för honom.

Vi tog en promenad ihop. Insåg att vi hade olika grundläggande värderingar. Han tyckte dessutom att allt var mitt fel. Jag kunde se att jag triggat honom. Han hade en stressad period och blir sådär när han blir stressad. Han kände sig dessutom inte trygg i den miljön han var i. Alltså borde jag kunnat sett detta och förstått. Jag kan bara göra annorlunda nästa gång.

Vi kom fram till att jag skulle föreslå en promenad nästa gång det känns obehagligt mellan oss, och han likaså.

guidad meditation

Igår kväll var jag på aurarensning, guidad meditation, något mera som jag inte minns vad det hette, och så lyssnade jag till mirakelsagor.

Jag har aldrig förut gjort något av allt detta. Inte ens meditierat.

Under den guidade meditationen gick jag barfota på en stig, genom en skog, och kom fram till en glänta. Vinden fläktade i trädkronorna. Därframme på stigen stod en man och fyra barn och välkomnade mig. De var så glada att se mig. De omfamnade mig.

Det var meningen att vi skulle möta våra inre guider, men jag mötte min framtida familj.

Fyra (!) barn. Hur ska det gå till. Jag som snart fyller 32 och som tänkte sätta in spiral om ett par veckor...

målfokus

Jag har fått i "order" ;) på tillämpade avslappning (där jag går och lär mig slappna av...) att varje dag,

eller egentligen bara minst tre gånger i veckan, eftersom jag är en sådan där typ A personlighet så kommer jag ju ta det som någon slags tävling, trodde hon:

• Göra avslappningsövning enligt Avspänning Träningsprogram för Kropp och Själ.
• Promenera
• Spela flöjt, för det har jag inte gjort på jäääättelänge