att öva på att vara jag

Jag brottas med att stå ut med mig själv och inte vara så dömande på mitt eget presterande i kommunikationen med andra människor, men misslyckas oftast. Jag är min egen största domare och fiende.

Och jag kanske kan älta detta ämne i all oändlighet.

Eller kanske inte.

Känner mig sårbar, många känslor ligger ytligt. Jag måste bekräfta och sätta ner foten som ledare och uppföra mig som en ledare varje dag. Dra gränser som till små små barn. Och känner att det lyckas bäst när jag säger "här gick gränsen" på något sätt (ofta olika i olika situationer). Men det känns så bra efteråt.

Jag är mest kritisk mot mig själv när jag sagt "nej" men sedan tagit tillbaka när jag fått en massa bortförklaringar. I förra veckan sa jag "jag kan ju vara tydligare". (=tog tillbaka) Och sedan bet jag mig i läppen och låg vaken i tankar hela natten. Helt slut och svettig. Nä, varför tog jag tillbaka? Jag vet ju fortfarande inte vad de saknade av mig, och kan ju inte vara tydligare nästa gång. För själv tyckte jag att jag var tydlig. Suck.

Men jag tar tag i allt som stör mig idag. Ibland går det fortare, ibland långsammare. Idag sa jag "det kändes konstigt när xxx hände". Märkte du också att det blev konstigt? Och påföljande prat var jättebra!! (guldmedalj! till mig)

Vidare sa jag idag att "nä nu ångrade jag mig" (hade tagit på mig att göra xxx), "det är du som behöver informationen, du mejlar och frågar om den". Sagt och gjort. Inte så smidigt kanske, eftersom jag tagit på mig att fixa det hela -- men nästa gång går det ännu snabbare, och jag kan gå på magkänslan direkt.(guldmedalj)

Vidare, också idag(!), sa jag "nej, nu hoppar jag av xxx". Vilket slutade med att jag fick tre tjejer kontakta mig per telefon och mejl och redde ut det hela. Och jag kunde säga min förklaring, "jag orkade inte mer fram och tillbaka bara" och så bestämde vi oss för hur xxx skulle gå till. (annars brukar saker ibland rinna ut i sanden för det blir för mycket tjafs, tycker jag -- så hellre denna lösning tyckte jag). (guldmedalj)

Jag är nöjd med dagen, men trööööt. Det är mycket nu.

coachingkurs

Jag har fått upp ögonen för coaching mer faktiskt. Jättespännande. Nu ingår jag i ett program på jobbet där jag utbildar mig till coach och får öva på stackars försöksgrupper som jag kommer coacha. Men jättekul. Det är konstigt, men det både tar och ger energi. Visst kan det vara så, en balansgång med både och!

balansgången

sa till min chef igår att jag måste ta sovmorgon som idag. Funkade bra. Har plussat på min flex endel senaste veckorna. Håller på att hamna i gamla spåren igen. Kan jobba massor och få mycket gjort. Och har koll på allt. Och gillar det.

Men, ajaj. Akta dig lilla flicka...

Måste hitta en buffert.

Känns alltså rätt bra just nu. Men har en tydligare signalklocka som ringer i mig när jag behöver ta det lugnare. Vilket ju är bra!

höga känslor

Jag hade en tanke idag om "höga känslor", som också carulmare skriver i sin kommentar för inlägget "Jag vet inte!". Och jag tror jag har kommit på ett sätt att hindra mig själv från topparna, för att få mjukare dalar...

Idag när jag cyklade till en intervju på lunchen (ja, det är någon som vill ha mig... =) så var jag så glad och solen sken och jag kände mig stark av att cykla, och... en hög känsla, helt enkelt. Så cyklade jag förbi en dam som sprang och sprang, och jag såg bussen därframme som hon ville med, och han stängde dörrarna, och jag ropade -- "det är en dam som vill med", och pekade. Och bussen väntade. Så kändes det bra på något sätt, men det kändes ändå lite väl "om-sig-och-kring-sig".

Så såg jag mig själv plötsligt utifrån, och insåg att så här kan jag känna oftare -- bara sådär. Över vardagliga ting. En kopp kaffe. Eller en vanlig cykeltur. Så försökte jag minnas känslan och också bevara den. Och samtidigt lugna ner mig själv inför mötet, just kapa min topp. Och tänka, det är bara ett möte, det betyder ingenting mer. Sedan handlar det om vad jag vill. Och vad dom vill.

Jag tog ner mig på jorden igen.

Men samtidigt så gillar jag att vara däruppe. Men vet att det inte håller i längden.

ängslighet och undvikandegrad

Jag gjorde testet Close Relationsships Questionnaire på yourpersonality.net och fick resultatet 1.45 i ängslighet och 1.33 undvikandegrad. Skalorna går från 1 till 7, så testresultatet säger att jag är känner mig säker i nära relationer. Jag fick inspiration från Henrik, som också tagit testet.

Varför, undrar jag då, är jag så rädd för kritik? Är det rädslan för att bli borträknad, utesluten, ur en grupp? Att inte vara vad jag utger mig att vara. Rädd att någon ska tycka illa om mig på jobbet, och att det ska hindra mig i min karriär? Jag vet inte. Bara att min egen rädsla är min egen barriär. Mycket annat är synvilla.

ett inre arbete

Jag tjatar om att hitta balans. Att tänka på att hitta tid för mig själv. Jag insåg just att detta kommer kräva arbete från mig. Jag måste göra något aktivt för att komma vidare. Annars upprepas mönstret. Jag måste faktiskt. Jag borde och jag vill.

tremånadersmål

Jag har suttit här på jobbet och varit duktig.

Idag har jag bokat ett återkommande möte till mig själv, var tredje månad i min kalender. Jag har lagt in länkar till användbara sidor om kompetensutveckling. Och så har jag skrivit till mig själv:

* mina mål närmaste tre månaderna
* mina mål närmaste året
* mina mål närmaste tre åren

Jag blir glad av att bara se det jag skriver. Jag tänker framåt, och funderar över vad jag vill.

Idag skrev jag i mitt brev till mig själv (som jag kommer läsa om tre månader):
Målen för mina närmaste tre månader:
* Lära mig att gå hem från jobbet i tid.
* Boka tid för mig själv.
* Säga nej.
* Ta tag i stressen när den kommer.
* Träna på att jobba och andas samtidigt.
* Ta hand om kroppen.
* Träna.
* Hitta balans.

Jag har också bokat ett möte med mig själv att komma ihåg att de närmaste fem åren gå på återkontroller för livmodertappen...

Och så har jag bokat in 10 stycken massagetider varannan vecka under tre månader framåt (när jag kommer hem).

bakslag igen

Både igår och idag, lätt tryck över bröstet, svårt att andas. Lätt irritation som mol i mig. Hur hamnade jag åter i detta? Vad behöver jag? Hur ska jag komma härifrån igen. Vänta och vila. Antar jag. Tålamod. Och jag som ska gå upp på heltid nu. Och om en månad eller så börja trappa ner på pillren. Jag är skeptisk.

guacamole till ikväll

Hett tips:
tre avokadossar: mosas, klicka i lite (fet) créme fraiche, örtsalt, svartpeppar, två-tre vitlöksklyftor pressas i. Om du har stavmixer, använd den. Klart! Gudomligt gott! Jag var bara tvungen att dela med mig.

att se om sitt hus

Jag hade en målare här idag för att titta på vad han kan göra med mina tak i lägenheten. De är lite spruckna och skruttna. Det visade sig att även matrummet borde göras om för det är ihåligt under putsen och riskerar att falla ned på mig...

Jag ska iallafall få ett kostnadsförslag i veckan. Spännande!!

Och just nu håller jag på och stortvättar, alla handdukar, sängskydd, sittkuddar från stolarna runt köksbordet. En total make-up. Känns frächt.

Konstigt att en så enkel sak som att tvätta kan göra mig lite stressad. Jag funderar över det, allteftersom jag försöker få bukt med oron i maggropen, illamåendet som väller upp och förvirringen som ibland inträder (öööh, typ, vad var det jag höll på med...?). Egentligen är det ju ganska skönt att göra rent hemma.

min största investering hittills (II)

Min största investering hittills var ju en båt.

Nu har jag slagit detta med exakt 60 gånger.

Idag har jag köpt en trea. Alldeles själv. Alldeles jättebäst. Åååå detta är verkligen en av mina hörnstenar. Ett hem. Ett bo. En plats för återhämtning.


Tänker ni nu att jag har blivit helgalen?? Nä, detta med bo har varit på gång ett tag. Men det har inte varit dags, och jag har inte fått tummen ur...

acceptans

manon skriver om ett inre lugn.

carulmare skiver om stillhet.

På något sätt så tänker jag på acceptans när jag läser era inlägg. Att acceptera är ett steg på väg mot framtiden. Och för mig föder acceptans stillhet och inre lugn.

Jag hade velat skriva mer om acceptans, men det får komma senare.

betydelsen av distans (I)

Att ha distans till en händelse är lärorikt på flera sätt.

Om någon person som jag har stor respekt för gör/säger något har jag mycket svårt att ha distans till uttrycket, som inte nödvändigtvis behöver vara ett uttryck för sanningen.

Tex om jag har en chef som jag respekterar och som jag hoppas se det jag gör i mitt dagliga arbete, och vad jag åstadkommer plötsligt skulle uttrycka avsaknad av mitt engagemang, potentiell okunskap eller avsaknad av kompetens. Då tar jag det ungefär som jag skulle gjort då jag var fyra år och mamma tillrättavisade eller kritiserade mig. Jag har aldrig lärt mig att "mamma" eller i detta fall "chefen" faktiskt kan ha fel. Det är som om det är ett mönster i mig som sitter kvar.

Bara det att jag är medveten om detta mönster gör att jag kan hitta nya mekanismer. Men jag säger det också; det är först med distans till händelsen som jag faktiskt kan plocka upp nyckeln och titta på låset och fundera på att använda nyckeln.

För tre månader sedan så såg jag nyckeln, den låg framför mig alldeles greppbar, men jag kunde inte ta den!

ketchupeffekten

Nu har jag äntligen kommit fram till bröstmottagningen. Hon var så snäll, jag berättade att det var en sträng och en liten ärta och att det kom vätska ur bröstet, hon bokade in en tid om två veckor men sa samtidigt att det kan vara en mjölkgång som är lite irriterad/infekterad. Det lät så sant. Så nu ska det iallafall mammograferas och så. Känns mycket lugnare nu.

Och så jobbet, nu har jag talat med alla parter; tackat ja, tackat nej och informerat och träffat de som jag tackat nej till -- det finns ju möjlighet att jag hamnar där någon annan gång i framtiden. Och datum är bestämt när jag ska börja jobba -- det blir redan onsdag nästa vecka! Det känns så spännande!

Och nästa vecka, på torsdagen eller så, då hoppas jag ha ett möte med banken för att köpa lägenhet. Det ska bli så grymt skönt när jag vet att jag har ett eget bo!

Det är väl typiskt detta med ketchupeffekten; först händer ingenting, sedan ingenting, sedan kommer allt på en gång. Jag sjukskriven i januari, köp av båt, byta jobb, bröstknöl
ska undersökas, och så nu; förhoppningsvis köp av lägenhet.

min största investering hittills (I)

I lördags köpte jag båt. =)

Det är min livs största investering. Förutom min MTB (cykel) som jag köpte för fem år sedan och som har använts färre gånger än vad jag hoppas göra med denna båt redan första säsongen.


Jag sa när jag gick och la mig i lördags; måste sova nu så jag kan upp och segla imorgon!

Och det första jag tänkte igår morse var; nu vill jag gå upp så jag kan iväg och segla!

berg och dalbana

Här är en påminnelse till mig själv; det var faktiskt bara några dagar sedan jag kände så här. Så bara för att jag känner mig stärkt av intervjuerna idag så betyder det inte att det kommer kännas lika bra om några dagar. Då kanske jag är hjärntrött igen. Det värsta vore om jag gick tillbaka "i utvecklingen" och inte orkar klä mig eller inte skulle tåla ljud igen. Det skulle vara som att få ett slag i magen.
Kram till mig.

vilsen vill hitta hem

Förra veckan sitter i fortfarande tror jag. Har varit orolig i kroppen och knoppen i helgen. Dövat mig med godis och mat (funkade bra). Och med ett halvt litet rött piller (funkade lika bra, fast höll i sig längre).

Jag skulle dock vilja kunna börja jobba igen (började i måndags förra veckan på 80% arbetande istället för fullt sjukskriven) och inte bli dålig direkt.

Det läskiga var att på torsdagen var jag riktigt rejält
hjärntrött. Hur ska man då göra, är det för tidigt? Är det för hårt att kastas in direkt och själv ansvara för att söka nytt jobb? Ska jag bara "ta första bästa" och sedan repa mig för att sedan ta mig vidare? Men jag vill ju välja min chef och mina medarbetare... Är jag för bortskämd?

Förr har jag alltid dövat mig med jäkt. Det fungerar inte längre. Jag måste hitta ett vardagslugn där jag kan "bara vara". För att sedan ta mig an nya utmaningar.

Hur hittar jag "hem"? Jag som aldrig varit hemma.

Hur hittar jag lugn? Jag som aldrig varit stilla.

tävlingspanna eller knarkarämne?

Jag har alltid varit sådan som gillar att prova nytt. Jag blir ganska snabbt halvbra på det jag företar mig, ibland även helbra. Jag har en genomsnittligt bra fysik och bra kroppskoll så att jag snabbt lär mig nya sporter. Dessutom kan jag tänka strategiskt i tävlinssammanhang, och jag är otroligt envis. Först efter målgång känner jag att jag är trött. Aldrig innan. En riktig tävlingspanna.

En del av mig skriker; prova nytt, testa spännande, nya saker! Så jag (hjärnan) får känna endorfinerna och adrenalinet pumpa när du hisnar av skräck, på berget eller i luften, eller under vattnet när hajarna kommer.

Vad kommer detta från? Är jag egentligen en typisk knarkare, fast i detta fall knarkar jag endorfiner från min egen kropp? Jag har en känsla av att jag väldigt snabbt skulle falla dit om jag provade riktiga droger.

Fick en morfinspruta i benet för ett år sedan på akuten, min fruktansvärda värk försvann direkt, "en till här" sa jag snabbt som attan och pekade på mitt andra ben. Sköterskan med sprutan skrattade bara åt mitt drogade anlete...

ett litet rött piller

Blåst. Naturkraft. Idag igen. Eller aftur som det hade hetat på isländska. Edgars cellokonsert i öronen. Trött i kroppen och knoppen efter en fysisk dag. Tog ett litet rött piller. Kände mig så orolig. Kan det ha varit den stressiga veckan? Nu sömnig.

naturkraft

Åååh moder jord. Forsen porlar, vatten som rör sig. Promenad i solen. Vindbyarna som drar i trädtopparna. Starka ben. Naturens kraft att läka liten flickas hjärna. Nu bada heitupottur och titta på stjärnorna.