blodspill och sordin

Nu har jag tagit värktabletter tredje dagen idag. Jag blöder fortfarande och det gör ont när jag rör mig. Jag ringde och de hade ingen akuttid, så jag har fått en tid på fredag. Och det gör så ont, så ont i magen. Jag ska ringa om det går över, så kan någon annan få tiden -- just nu tror jag inte det kommer gå över. Känns som om jag har en tandpetare i livmodern. De sa att det inte ska göra ont alls. Men det gör det.

Hela tillvaron har fått sordin på sig. Det är som sockervadd mellan mig och verkligheten. Det gör ont, ont.

idag

Bakgrund: Sov jättedåligt inatt, någon sorts bakslag, törnsten, har jag råkat ut för
Känsla: trööööt, stark illamående, förvirrad, tunnelseende, oregelbunden andning, svårt att koncentrera mig
Övning: andningsövning, avslappningsövning, eftermiddagstupplur, koppla bort måsten, göra några trevliga saker

Idag har jag träffat psykologen på förmiddagen. Där fick jag nya andningsövningar. Det verkar som om när jag får full fokus på andningen landar jag i kroppen när den är flaxig. Jag ser fram emot att* under det kommande året jobba med händelser i livet och på jobbet där jag upplever att jag vill agera annorlunda, bli bättre på att kommunicera. Och framför allt hitta nya sätt att hantera situationer som för mig varit mina dåliga mönster.

På eftermiddagen träffade jag min jobbmentor. Vi kom fram till att vi ska träffas var tredje vecka även detta år. Känns verkligen bra. Han är jättebra, och jag ser fram emot att få mer jobb-coaching med "hemuppgifter" att testa på mina medarbetare under året.

Är just hemkommen från segling. Det är något som jag gillar, och där jag kan koppla bort allt annat totalt. Känns bra i kroppen. Vi satt i bastun efteråt allihopa och pratade. Det var också bra. Jag ser fram emot fortsättningen på kursen, det ska bli jättekul att lära mig mer om taktik och trix.

Idag fick jag en kursbok med posten. Det ska bli kul att planera in tid för att läsa och göra övningarna.

Det ska bli riktigt varmt i helgen! Jag ska vara utomhus då och få sol på mig, och kanske segla!

Jag ska vara duktigare med att gå från jobbet i tid, dvs mina 75%. Det har blivit uppåt 85% eller som igår -- 100% (INTE BRA). Känner jag. Det kanske är det som är källan till det onda. Jag ser fram emot att gå tidigare från jobbet imorgon för att sticka till seglingen.

* försöker fokusera framåt -- på vad jag vill göra (tack tom).

lång väg till att borsta tänderna

I morse var jag lite konstig i huvudet.
Jag skulle borsta tänderna, kände jag, och så gjorde jag så här:

Gick in i badrummet, såg mig i spegeln, (kom av mig), sätter i linserna istället. Går ut igen.

Lite senare, är på väg ut, nämnen -- jag har ju inte bortat tänderna ännu! Går in i badrummet, glömmer vad jag gör där, vad var det jag behövde.... Ja just det, klippa naglarna (har behövt göra det sedan en vecka tillbaka). klipper dom. Går ut igen.

Nu på väg ut, har skorna på mig. Nämen, tänderna var det juh! Går in i badrummet, och ser att soppåsen behövs tömmas. Tömmer den, tömmer även kökets soppåse.

Ähmen, skärpning. Och så fick jag tillslut tänderna bostade.

Jag tror jag behöver segla. För att rensa huvudet lite...

tuff dag

Jag jobbar ju 75%, men det känns som om jag jobbar heltid. Känns ganska tungt just nu. Jag märker att jag blir ineffektiv och lite förvirrad. Känns inte så bra.

beslutsångest och bloggtorka

Hjärnan har varit stressad i helgen.

Det var meningen att jag skulle funderat ut vilket jobb jag vill ha nu i helgen. Jag har tre att välja mellan. Vilket i-landsproblem.

Istället har jag fokuserat på allt annat än jobb. Jag köpte båt, och kompisar. ÖÖÖöööh TRÄFFADE kompisar...

Och så glömde jag ta mina piller. Så jag har biverkningar i form av ont och tuggummikänsla i huvudet. Kanske är det så att det har blivit lite mycket nu för min lilla hjärna, så då kommer den inte ihåg de där grundläggande sakerna som jag ska göra; som att ta hand om mig själv.

SMS:ade och mejlade iallafall till N som jag lovat höra av mig till idag om jobbet. Och jag får till imorgon på mig.

Och mina stackars orkidéer som jag borde vattna.

Och jag ringde och försökte boka en tid på mammografi idag. Men de säger att jag måste ha en remiss först. Suck. Jag har hittat en knöl i bröstet.

Känns som om det varit så mycket att jag inte ens kunnat skriva här i bloggen eller i min jag-är-bra-bok.

Förlåt min bortavaro på era bloggar. Jag har inte haft ork just nu.

Nu ska jag sätta mig och skriva för och emot för var och ett av jobben.

hjärntrött

Sov dåligt i natt. Var just på intervju. Har kännt av riktig hjärntrötthet idag. Ska ta det riktigt riktigt lungt i helgen. Puh.

Vill inte ramla dit igen.

Puss och kram på er. Jag är så glad att ni finns!

slut

Jag är nu slut. Jag orkar inte. Livsgnistan har tagit slut. Så nu pausar jag här.

Jag får tillägga att jag får återkomma. När den återvänt. Känns väldigt långt borta. Surfade dock runt på några av era bloggar, ni som har varit här och tassat hos mig. Orkade inte kommentera, dock. Förlåt mig. Känner mig helt oduglig.

jag är inte död ännu

Idag har varit den sämsta dagen hittintills. Imorgon är det jag som börjar med starka piller. Har haft sådan ångest att jag velat ta kål på mig. Det kommer i vågor, och två omgångar har jag haft nu i eftermiddag. Tur som är är var jag inte ensam med nummer två. Jag har en tid hos doktorn imorgon vid halv två, och den tiden kommer jag att passa. (det är något slags djävla duktigt över denna paragrafen, ser ni det? Ha, kolla vad bra -- jag är inte död ännu!) :)

Det känns som om jag inte syns, inte finns. Hade det andra samtalet mellan min chef och mig och min chefschef igår, och det var det som satte igång björnen i mig. Jag har gett några små glimtar av hur jag uppfattar saker, tre exempel på när jag inte blivit respekterad när jag sagt nej, jag kan inte jobba övertid, och jag har blivit tvingad ändå. Och så har jag sagt att hon måste respektera mina nej. Nu sammanfattade min chefschef samtalet (lång sammanfattning) innehållande en kommentar att nu har vi hört hur jag har sett på det och nästa gång ska vi låta min chef få säga vad hon tycker också.

Och inne i mig skriker det bara NEJ. Jag har inte ens sagt det som jag egentligen vill komma till, de riktiga övertrampen. Och jag har verkligen ingen lust att höra hennes syn på saker och ting. Samtidigt som jag förstår att jag borde ge henne talrum.

Men jag orkar inte, vill inte, kan inte. Och så inser jag att problemet egentligen är något annat. Det stöter mig bort, men samtidigt håller mig kvar:

Jag har känt mig så kränkt, och så många gånger, att jag redan har bestämt mig. Jag vill inte ha henne som chef. Men jag vill vara kvar på denna arbetsplats. Och dessutom vill jag kunna hantera liknande situationer i framtiden. Jag vill inte bara sticka när det blir jobbigt nästa gång något liknande händer.

Alltså: jag har redan kommit fram till detta tidigare i mitt resonerande; jag måste göra något.

Något som är riktigt skrämmande är att jag känner att allt är mitt fel. Jag kan alltid välja att bli ledsen. Jag kan välja att känna mig kränkt. Jag menar; jag kan välja att vägra känna mig kränkt. Jag kan välja att vägra bli ledsen, vad som än säges till mig. Jag kan välja att vara teflon. Jag kan välja teflon om och om igen. Nu har jag inte gjort det, och det är mitt eget fel.

Det känns som om lösningen ligger framme, öppet på bordet. Men jag kan inte greppa den. Jag kan välja att ta den idag, imorgon. Att det egentligen är mitt val. Mitt fel att jag inte väljer den. Jag väljer töcknet istället för ilska och klarhet. Jag väljer tvivel och ältande. Varför gör jag det?

Samtidigt när jag har ångest och mår som sämst så är det just det jag säger. När ska det vara som "vanligt" igen. När är jag "bra"? igen? Är det detta som är att ha "dålig självkänsla" som min chef kallar det?

hål i huvudet tre

Man ska inte känna efter med tungan om kaffet är "för varmt". Ej heller ta varma formen i ugnen med handen utan grytlapp. Båda dessa testade idag. Snacka om hål i huvudet...

hål i huvudet två

Nu har jag låst mig ute, för porten stängs vid tio. Efter ett antal snöbollar på grannarnas fönster (förlåt) är jag inne i värmen igen. Gå inte ut med soporna så här sent igen! Utan rätt klädsel och utan rätt nyckel! Det är ju ganska idiotiskt när man har hål i huvudet... :)

hål i fingret

Gjorde precis min favvo-sallad (se tidigare, som för övrigt ska innehålla massor med avokado också, förutom vitlök) och skar mig i fingret. När gjorde jag det senast? Säkert femton år sedan. Det borde vara förbjudet att hantera kniv när man har hål i huvudet! :(

hål i huvudet

Nu har jag tvättat min favvo-tröja i 40 grader och den passar numera till en åttaåring. Det borde vara förbjudet att tvätta när man har hål i huvudet! :(

smakar på ångesten

Hemma igen,
förknippas det med jobbet, eller är det fler ingredienser i den ångest som jag nu upplever smyger sig på? Finns där krav som jag kunnat släppa då jag inte varit hemma?

Jag fastnar återigen i tankar kring arbetet, vad ska jag göra, hur ska jag välja, ska jag byta jobb, nej, jag vill vara kvar, vad göra då då? Kan jag byta chef? Hur ska jag byta arbetsuppgifter, jag vill ju göra det jag gör, men nu kan jag inte, kan jag svara på när jag kan och orkar igen?

Ja, ja, det är där jag är igen. Kan jag någonsin vila i att jag litar på min chef igen? Kan jag känna att jag litar på uppbackning? Nej. Låt så vara.

Vad gör mig så beroende av stöd/förtroende? Varför kan jag inte bara skita i det och köra på? När jag känner stödet kan jag köra efter min inre kompass, och nu har jag tappat min inre kompass sedan jag kände att min nuvarande chef inte backar upp mig, och inte lyssnar till vad jag har att säga. Kan jag inte köra efter min egen kompass och vara oberoende. Är det så att jag kan lära mig bli oberoende och söka bekräftelsen i mig själv. Varför kan jag inte bara välja att göra så? Jag har försökt nu sedan 18 oktober, och har bara blivit svagare och svagare. Hur ska jag resonera kring detta?

sömnlös: going mobile

Skriver nu via mobilen. Sämsta eftermiddagen/kvällen på hela veckan. Ingenstans att ta skydd och vila. Kommer jag någonsin bli normal igen? Konstanta illamåendet tillbaka igen. Är det någon som hör mig?

förvridet tidsperspektiv

Det här är riktigt läskigt; jag gick upp en timme tidigare bara för att hinna till samtal kl 10, men nu är banne mig klockan snart halv tio och jag har inte kommit hemmifrån ännu! Alltså: jag har inte hunnit äta frukost, borstat tänderna, gjort allt annat jag ska innan man går hemifrån. Jag har haft två timmar på mig att göra detta, men har bara hunnit klä mig!

Och så mår jag illa. Urk. Trots att jag faktiskt fick sova tio timmar inatt.

törnsten ett

Ugh, jag är så skruttit illamående. Jag behöver tyst. Jag behöver lugn. Jag orkar ingenting mer. Usch, jag vill inte ner där igen!