beresta jag

hur normal är jag?

You Are 60% Normal

Otherwise known as the normal amount of normal You're like most people most of the time But you've got those quirks that make you endearing You're unique, yes... but not frighteningly so!

How Normal Are You?

en gång, ingen gång

Jag har bestämt mig, jag gör inget efterspel på dasken i ändan. Jag tänker, en gång, ingen gång. Men om det händer igen så måste jag göra något åt det.

Jag har pratat med en chef på mitt gamla ställe som varit bollplank under sjukskrivningen och övergången. Jag grämde mig över att jag var så långsam i tanken. Efter snacket med honom känns det som att det är okej, även nästa gång att jag inte är snabb i tanken. Det är bara bättre att vänta en stund så att jag inte agerar i affekt. Distans har jag ju pratat om förut här på bloggen, och jag tycker det är bra även här. Jag måste inte reagera snabbt.

Och jag ska minnas att jag inte gjort något fel.

frussen och ynklig

kanske är det en förkylning eller så är det att jag är trött. Måste vila iallafall. kram på er där ute. Usch vad det var kallt idag, säkert bara 20 grader.... Brrr. =)

tiggerska fick ingen kosing

Idag när jag varit och handlat på Hötorget och fyndat färska rödbetor och nätmelon gick jag förbi en tiggerska. Hon var i min ålder, tror jag.

Det var någonstans på någons blogg jag läste om just detta att ge pengar till tiggare. Endel gav, andra inte. Jag ger aldrig pengar. Jag tror jag vill veta att de inte går till droger eller alkohol. Speciellt när jag ser berusade eller påverkade personer som tigger så ger jag inte något. Men jag tänker att jag kan tänka mig att köpa dem en korv eller en burgare.

Idag fick kvinnan en nätmelon. Jag undrar vad hon tänkte.

dask i ändan

Igår fick jag en dask i ändan.

Av min chefs chefs chefs chef.
Då hoppades jag bara att ingen såg. (rummet var fyllt av folk)
Och så ignorerade jag händelsen.

Berättade idag för flera om denna händelse, och har insett att jag måste nästa gång ha någon bra kommentar till svar på liknande händelser i framtiden.

barn och latte i tanto

Idag har jag varit ute på stan och fikat med en kompis och hennes dotter. Det var supermysigt och dottern (A) håller på att lära sig gå. Vi hade det jättemysigt på Street och fikade sedan i Tanto. Och A övade på att äta sten, charma mig, och gurgla. Och sedan att gå. Jag smälter som jag vet inte vad, och låter mig charmas av denna lilla unge. Fattar ju att barn inte bara är detta mysiga. Men det är mysigt att snylta lite mys när jag får tillfälle. Har ju inga egna barn.

och naturen har sin gång

Var med om något förunderligt i måndags.

När jag skulle iväg hemifrån såg jag en skata och en duva som bråkade och flaxade omkring. Skatan verkade vilja skrämma och attakera duvan.

När jag två timmar senare kom hem så kikade jag in i buskarna där jag senast sett duvan rulta in. Ingen där. Men tio meter bort stod skatan och pickade och åt det sista av innanmätet på duvans mage. Den var helt uppäten.

Jag gick fram till dom, sa "jasså, det tyckte du var roligt", och så tittade jag mig omkring för att se att ingen sett att jag pratat med skatan. Så gick jag därifrån.

Konstig företeelse; skata mördar duva...

under kontroll igen

Nu vet jag (tror jag) varför det var jobbigt måndag+tisdag. Jag började med attjobba alldels för länge måndag (uppåt sju timmar). Sedan drack jag öl på kvällen. Sedan dålig sömn på det.

Jag tror att jag är stresskänslig så till den grad att en mindre sak kan få mig ur balans. Och då kan jag inte sova, och då blir det inte bara dåligt, utan horribelt.

Inatt sov jag bättre. Ska sova nu igen snart. Ska bli såå skööööönt.

idag

Bakgrund: Sov jättedåligt inatt, någon sorts bakslag, törnsten, har jag råkat ut för
Känsla: trööööt, stark illamående, förvirrad, tunnelseende, oregelbunden andning, svårt att koncentrera mig
Övning: andningsövning, avslappningsövning, eftermiddagstupplur, koppla bort måsten, göra några trevliga saker

Idag har jag träffat psykologen på förmiddagen. Där fick jag nya andningsövningar. Det verkar som om när jag får full fokus på andningen landar jag i kroppen när den är flaxig. Jag ser fram emot att* under det kommande året jobba med händelser i livet och på jobbet där jag upplever att jag vill agera annorlunda, bli bättre på att kommunicera. Och framför allt hitta nya sätt att hantera situationer som för mig varit mina dåliga mönster.

På eftermiddagen träffade jag min jobbmentor. Vi kom fram till att vi ska träffas var tredje vecka även detta år. Känns verkligen bra. Han är jättebra, och jag ser fram emot att få mer jobb-coaching med "hemuppgifter" att testa på mina medarbetare under året.

Är just hemkommen från segling. Det är något som jag gillar, och där jag kan koppla bort allt annat totalt. Känns bra i kroppen. Vi satt i bastun efteråt allihopa och pratade. Det var också bra. Jag ser fram emot fortsättningen på kursen, det ska bli jättekul att lära mig mer om taktik och trix.

Idag fick jag en kursbok med posten. Det ska bli kul att planera in tid för att läsa och göra övningarna.

Det ska bli riktigt varmt i helgen! Jag ska vara utomhus då och få sol på mig, och kanske segla!

Jag ska vara duktigare med att gå från jobbet i tid, dvs mina 75%. Det har blivit uppåt 85% eller som igår -- 100% (INTE BRA). Känner jag. Det kanske är det som är källan till det onda. Jag ser fram emot att gå tidigare från jobbet imorgon för att sticka till seglingen.

* försöker fokusera framåt -- på vad jag vill göra (tack tom).

tack alla...

...för att ni finns här för mig. Jag har haft en tuff dag idag också. Ska jobba på att hitta en nyckel för att ta mig ur denna dipp. Jag gör strax ett försök till mental träning här på bloggen... Inspirerad av era kommentarer. =)

utbränd

har varit ett ord som jag undvikit nu i nästan exakt fyra månader. Utmattningsdepression känns inte heller helt rätt. Jag har inte kännt mig deprimerad.

Men det är inte helt normalt att en dag sätta sig ner på jobbet (i kjol och allt) och inte orka stå upp längre(då när allt hände). Och att nästa dag (sjukskriven direkt) ha som mål att gå till torget och dricka en latte. Det tar tre timmar att klä på sig och ta sig dit. Sitter där i två timmar och folk tittar nog konstigt på mig... "Läser tidningen" (läs: bläddrar i den och läser inget -- minns inget). Mobilen ringer och ringer. Folk tittar nog på mig (och jag som brukar märka sådant märker inget). Ser att jag har sju missade samtal... Fattar inte hur jag kan missa dem. Hörde inget. Märkte inget.

Nästa dag. Folk ringer för att kolla hur det är med mig. "ring tillbaka om en halvtimma" säger jag... "jag måste andas"... En halvtimma senare "kan inte prata (illamående) ... ring tillbaka om en timma"... En stark NEJ knapp hade tänts i mig i form av illamående inför i princip allt.

Ljud var som en febervilla. Alla ljud förstorades och skrek i mina öron. Allt med kommunikation var jobbigt, - telefon, osv. - horribelt. Ugha.

Men jag är tillbaka. Väldigt stresskänslig. Speciellt om folk höjer rösten och kör envägskommunikation -- som på jobbet i tisdags -- en chef som jag vet är mycket utåtagerande -- jag testar allt men han lyssnar inte på mig. Till slut höjer jag rösten (suck) och det gör ont i hela mitt inre av ansträngningen. Sedan vill jag kasta in handduken. Idag pratade jag med min chef om det och sedan kändes det mycket bättre.

Och jag är så rädd. SÅ RÄDD. Att hamna där igen. I bruset. Illamåendet. Ångesten.

Kroppen minns. Vill inte dit. Säger bingo bingo. mycket tidigare. Vilket är bra. Detta kommer bli ett livslångt lärande. Var berädd på det, lilla du. Lilla du.