...något orubbbart. Något som är där, som jag inte kan ändra på.
När jag krashade med min chef förklarade jag för h*n:
Du kan inte få mig att jobba mer övertid. Jag har redan jobbat 200 timmar i år och jag kan inte jobba mer övertid. Det är emot mina värderingar. Jag kan inte ge företaget mer nu. Och h*n begärde övertid ändå.
Då försökte jag vara övertydlig.
En värdering är mina grundpelare. Där vilar mitt hus. Just nu har jag blivit skavd på dom. Snart kan jag inte stå själv. Du kör omkring bland mina pelare och kör in i dom avsiktligt, trots att du vet att dom står där. Det går inte. Du får inte. Det får räcka nu. Jag vill inte. Jag kan inte. Och ändå körde h*n vidare.
Mina värderingar går inte att rubba på. Och om man försöker, då tar jag skada. Det är som att begära något av mig som jag inte vill ge. Inte kan ge. Något som min själ tar skada av att ge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
åååå, vilken bra självinsikt du har.
Ett nej är ett nej och ska respekteras.
Var rädd om dig!
Ja vissa saker kan kännas så viktiga och värdefulla för en. Men de kan ändras under tid - pga egna erfarenheter. Inte för att någon annan säger åt en vad som är nyttigt.
Jag tror det är bra komma underfund vad man står för och varför. Man bli strongare och lite tuffare.
Skicka en kommentar