höga känslor

Jag hade en tanke idag om "höga känslor", som också carulmare skriver i sin kommentar för inlägget "Jag vet inte!". Och jag tror jag har kommit på ett sätt att hindra mig själv från topparna, för att få mjukare dalar...

Idag när jag cyklade till en intervju på lunchen (ja, det är någon som vill ha mig... =) så var jag så glad och solen sken och jag kände mig stark av att cykla, och... en hög känsla, helt enkelt. Så cyklade jag förbi en dam som sprang och sprang, och jag såg bussen därframme som hon ville med, och han stängde dörrarna, och jag ropade -- "det är en dam som vill med", och pekade. Och bussen väntade. Så kändes det bra på något sätt, men det kändes ändå lite väl "om-sig-och-kring-sig".

Så såg jag mig själv plötsligt utifrån, och insåg att så här kan jag känna oftare -- bara sådär. Över vardagliga ting. En kopp kaffe. Eller en vanlig cykeltur. Så försökte jag minnas känslan och också bevara den. Och samtidigt lugna ner mig själv inför mötet, just kapa min topp. Och tänka, det är bara ett möte, det betyder ingenting mer. Sedan handlar det om vad jag vill. Och vad dom vill.

Jag tog ner mig på jorden igen.

Men samtidigt så gillar jag att vara däruppe. Men vet att det inte håller i längden.

wow, nu smärtfri i ett halvt dygn

det har varit helt underbart! Det var först nu på kvällen när jag började få ont igen som jag fattade vad som hänt. =) En hel dag utan smärta. Pust! Vad snabbt ett nytt tillstånd kan ta över min hjärna! Det är som om den tror att det ska vara för alltid bara för att jag har ont just nu.

tillämpad avslappning - sista steget

Nu så har jag fyllt jobbet och hemma med gröna pluppar (klistermärken) de ska påminna mig att ta ett djupt andetag, följt av tre till -- för att komma ner i varv vid olika tillfällen under dagen.

Klisterlapparna sitter:
synlig på toa
tandborsten
cykelstyret
i handväskan
i skåpet där jag låser in handväskan på jobbet
i blocket på jobbet, på varannan sida
på mobilen
på laptopen, i blickfånget

tanken är att jag ska komma ihåg att andas iallafall tio gånger per dag.

piller i långa baner

Idag har jag tagit voltaren x3, dexofen x4 och 7 st jätte-alvedon (som 14 st 500mg, det borde bli 7 Gram?).

Det är ju helt sjukt vad mycket piller!! Och då har jag inte ens varit smärtfri... Suck.

smärtlindring idag

omväxlande två olika tabletter kombinerat med alvedon idag har faktiskt fungerat bra. Men guu vad trött jag blivit.

mera morfin idag

Åkte tidigt från jobbet idag och åkte direkt in på akuten. Nu har jag haft ont i magen i tre veckor, alltså ända sedan jag satte in spiralen. Och så hade jag cystor på äggstockarna som sprack, så nu har det liksom blivit lite väl mycket för min mage på sistonde.

I förrgår tog jag dexofen och alvedon varannan-var tredje timme (och det får man inte göra) för jag hade så ont, och värktabletten höll liksom inte i sig, utan jag började få ont igen så fort.

Nu hade jag inte tagit något smärtstillande, vilket inte heller var bra sa de för då kan det behövas mer innan man får ned smärtan. Det slutade med att jag fick först två voltaren och två alvedon, och det funkade i en timma, sedan fick jag en spruta med något morfinliknande.

Skillnaden är att jag också fick voltaren och dexofen utskrivet. Så jag har att växla mellan de två var tredje timme om det nu ska behövas.

Men, jag undrar fortfarande varför det ska göra så ont! Det är som att ha menssmärtor fast i flera veckor! Jag som satte in spiral för att bli av med mina helvetes-smärtor som jag har 24 timmar varje månad. Men dom har jag kunnat stå ut med (nästan iallafall) -- eftersom jag vet att dom är över efter ett dygn. Detta -- att ha ont i omgångar, ihållande till och från, och hej och hå och inte veta när det tar slut -- det tar kål på mig. Jag känner mig orolig och urlakad på energi. Inget är roligt. Och jag kan inte slappna av i benen och magen. Magen blir orolig och jag spänner mig i benen.

Doktorn säger att en på hundra (står som biverkning i FASS) får ordentliga buksmärtor av spiral. Men det står inget om när det går över. Kan denna en av 100 vara jag? Eller kan det vara ännu värre? Jag hittade denna. Men sååå illa kan det ju inte vara. Spiral som spetsar livmoderväggen och börjar vandra. Det är så jag mår illa när jag läser. Och jag har satt in en sådan i min mage, hur dum får jag vara? =)

Hursomhelst, jag har iallafall fått smärtstillande nu, och ska på återbesök på måndag eftermiddag. Det känns skönt.

Och så känns det konstigt att jag inte skrivit om allt jag kännt dessa två veckor -- det har kännts som om jag inte vill klaga mer inför folk och inte inför er mina bloggvänner. Jag vill ju vara på bättringsvägen! Det är liksom som om jag blundar för mig själv och för alla andra att jag har det jobbigt, och då kanske det ska gå över. Men det gör det ju inte. Om det är så här, då är det ju så här... (dagens, fniss, klokaste ord...)

hemma igen

med Dexofen och Alvedon. Känns sååå mycket bättre idag. Tur att kroppen kan laga ihop sig så mycket som den faktiskt kan, alldeles själv. Vätskan i buken hade gått tillbaka under natten en aning. Och doktorn såg spår av blåsan som tidigare fanns på vänster äggstock, i form av lite krafs på själva äggstocken. Dom är 25 millimeter stora båda två. Och ser hur fina ut som helst...

Jag hoppades de kunde säga vad jag skulle göra om detta hände igen, men doktorn sa bara att jag ska söka akut nästa gång också - så jag hade gjort alldeles rätt. Men om jag får som i förra veckan då? Blödningar och typ som mensvärk, fast det inte är mensdags? Då ska jag bara till min gynekolog, sa hon.

morfin och fasta

Får ligga kvar över natten. Morfin är gött... Cystan har spruckit nu och vätska ligger och irriterar och ger mig det onda. Nu säger doktorn att jag måste fasta tills nytt beslut tas. Vad nu det ska betyda...

akutväntan

Ont, ont, ont. Men lite klokare. Ligger på akuten just nu och väntar på undersökning. Torso någonting kallade hon det kanske. Försöker distrahera mig med telefonen och bloggning.

cysta på äggstocken

den sitter där på vänster äggstock och är tre centimeter i diameter. Och känns som illa mensvärk. Gör ont, stinger. Inte hela tiden, men det mal och mal. Och iblan kan jag inte göra annat än att koncentera mig på att andas. Det gör så ont. Jag fixar inte mer.

det var jonas fel

Jonas, från Upplandsväsby hoppade in i en tunnelbanevagn i fredags. Han hoppade, precis när dörrarna stängdes. Tunnelbanan var av den där gamla sorten, ljusblå. Dom tålde inte krocken med Jonas arm. Alla var tvungna att gå ur, provstänga dörrarna och så fick alla kliva på igen. Jonas fick många blickar på sig. Lynchstämning. =) Tåget gick till nästa station för att sedan tas ur bruk. Alla fick kliva av. Men Jonas då, skäms. :)

systa på äggstocken

Inte nog med att de var tvungna att transhera mig för att få in spiralen, jag har dessutom haft två systor på äggstockarna. Jag tror jag har systor hela tiden, och så spricker dom och gör ont och så håller det på sådär. Idag fanns en kvar på ena äggstocken, själva systan är tre centimeter i diameter. Den andra har nog precis spruckit, och det finns vätska kvar i buken som trycker och kan tänkas göra att det gör ont. Det är antagligen därför som jag varit tvungen att ta pronaxen 8-10 tabletter om dagen denna vecka. Inte själva spiralen!

Vet ni vad han sa mer? Jo, att jag inte ska ta pronaxen, för den är så stark att den kan dölja smärtan för bra. Jag måste åka in till akuten om det plötsligt gör ondare.

Jag känner igen detta. Jag åkte ju till akuten för drygt ett år sedan -- jag svimmade av på toagolvet efter att ha fått panikont. Jag kände att nu är det nog dags för mens, och tillhörande mensvärk. Tog två tabletter, började borsta tänderna. Hann inte borsta klart, utan finner mig själv genast över toastolen kräkandes och sedan diarré direkt på och omvartannat. Sedan svimmar jag på golvet. Kravlar mig ut i hallen, hittar mobilen. Tanken var inte klar alls i huvudet och det var nästan omöjligt att slå 112. Kommer fram. Jag säger att jag har mensvärk så jag håller på att dö. Hon säger, du får ta en taxi och lägger på. Jag svimmar igen. Ligger naken på golvet. Vaknar och jag fryser. Ringer efter hjälp och blir till sist skjutsad in till SÖS gyn-akut. Efter fyra timmar på en brits (jag har en gul handuk och en påse i handen...) blir jag undersökt av en doktor. När hon trycker mot äggstocken med ultraljudsstaven är reaktionen ögonblicklig, jag spyr näsan rakt på henne. =)

In rusar två sköterskor och jag fick genast en morfinspruta i benet. Smärtan försvann omedelbart. En till här, sa jag och pekade på andra benet.

Doktorn sa idag att jag måste vara medveten om risken med systor. Systan kan vrida sig om sin egen axel och dra med sig äggstocken och därmed strypa blodtillförseln. Och då kan äggstocken dö. Och därför ska jag inte ta pronaxen utan istället alvedon. För då kommer jag fatta när det är allvar. Och genast ta mig till akuten. Inte ligga några fyra timmar på en brits, utan berätta att jag har lätt att få systor. Han sa att man kan tvingas "opereras", att man sticker hål på systan om det händer. Och fixar så att äggstocken ligger bättre till.

heltäckningsmattan är på plats!

Nu är min vita heltäckningsmattan på plats! Pappa visade vid tröskeln, och ett hörn, sedan gjorde jag resten alldeles själv! Guu vad jag är duktig! Vit och fin är den. Mjuk att gå på. Myyyysigt.

blodspill och sordin

Nu har jag tagit värktabletter tredje dagen idag. Jag blöder fortfarande och det gör ont när jag rör mig. Jag ringde och de hade ingen akuttid, så jag har fått en tid på fredag. Och det gör så ont, så ont i magen. Jag ska ringa om det går över, så kan någon annan få tiden -- just nu tror jag inte det kommer gå över. Känns som om jag har en tandpetare i livmodern. De sa att det inte ska göra ont alls. Men det gör det.

Hela tillvaron har fått sordin på sig. Det är som sockervadd mellan mig och verkligheten. Det gör ont, ont.

spiral = ondskan själv

Jag hade tagit två superstarka piller innan. Och ändå gjorde det så fruktansvärt ont. Och jag har blödit hela dagen efteråt. Det var superhemskt. Tårarna sprutade och jag har haft ont i magen hela dagen, och nu också.

Jag skrek ur-skrik ända ut i korridoren -- och när jag gick så fanns inte en kotte kvar i väntrummet. De hade väl sprungit hem!

en värdering är...

...något orubbbart. Något som är där, som jag inte kan ändra på.

När jag krashade med min chef förklarade jag för h*n:
Du kan inte få mig att jobba mer övertid. Jag har redan jobbat 200 timmar i år och jag kan inte jobba mer övertid. Det är emot mina värderingar. Jag kan inte ge företaget mer nu. Och h*n begärde övertid ändå.

Då försökte jag vara övertydlig.
En värdering är mina grundpelare. Där vilar mitt hus. Just nu har jag blivit skavd på dom. Snart kan jag inte stå själv. Du kör omkring bland mina pelare och kör in i dom avsiktligt, trots att du vet att dom står där. Det går inte. Du får inte. Det får räcka nu. Jag vill inte. Jag kan inte. Och ändå körde h*n vidare.

Mina värderingar går inte att rubba på. Och om man försöker, då tar jag skada. Det är som att begära något av mig som jag inte vill ge. Inte kan ge. Något som min själ tar skada av att ge.

lös bottenplatta

Att vackla och fundera över grunläggande värderingar gör att jag vacklar i hela mitt jag. Det är så stora frågor som processas. För ett år sedan hade karriär och kredit för vad jag gör på jobbet stått högt i kurs på min lista av värderingar. Men med dödsfall i familjen (faster) och sedan denna vägg som jag gått in i så omvärderas allt.

Flötet däruppe, med mina tankar och uttryck som syns utåt, den flyter igen -- om än åt ett annat håll än tidigare. Jag har varit ända ner i bottenplattan och tillbaka och ändrat om. Inte undra på att allt vacklar, -- känslor och livsgnista. Allt detta viktiga. Allt jag tyckte var viktigt förr, allt jag tycker är viktigt nu -- ser ju annorlunda ut.

vacklande värderingar

Under andra dagen på kursen gjorde vi en övning där vi listade tio grundläggande värderingar. Nästa steg var att ta bort tre stycken som vi kunde vara utan, sedan ytterligare två. Jag stod tillslut där och hade tagit bort familj/barn. För självklart kunde jag inte ta bort hälsa, respekt, fritid, frihet, och kärleksfulla relationer. Utan kärleksfulla relationer tror jag att jag skulle dö en smula. Jag valde alltså bort barn.

Tredje dagen på kursen gjorde vi en avslappningsövning/visualiseringsövning som liknade mycket den jag gjorde 14:e mars, och konstigt nog slutade det med två bilder i huvudet. Den första är jag och två barn på en badstrand, ett barn seglar optimistjolle och är ca sju år gammal, den andra leker i sanden, och det finns minst två barn till i närheten. Vet inte om det är mina eller mina vänners. Men det finns ingen man i bilden denna gång. Jag är ensam. Den där spiralen jag pratade om då, den har då, inte kommit på plats ännu. Men imorgon är det dags. Varför så motsägelsefull? Varför både vill jag och vill inte?

grundläggande värderingar

Jag har ett antal grundläggande värderingar som är viktiga för mig.

* respekt
* kärleksfulla relationer
* familj/barn
* fritid
* frihet
* hälsa
* och så några till

utlämnande och hjärnsnurr

Det var en otoligt tuff och intensiv kurs.

Jag har kommit på en massa saker.