torsdag: nu är jag så här mycket jag .

Sitter hemma. Vaknade halv fyra. Var alldeles svettig. Jag som alltid ligger och fryser under mitt duntäcke. Obehag i ryggslutet. Ville sova längre men det gick inte. Vid halv sex går jag upp och efter mycket strul och fnulande sitter jag vid datorn. Måste skicka rapport till jobbet för att de ska veta vad de ska göra.

Fyra timmar senare, konstant illamående, försöker jag komma på ett sätt att få över filen från jobbdatorn till privatdatorn för att kunna skicka den med mitt 3G-modem. Har inget USB-minne. Efter tre vändor runt i lägenheten, då jag tappar tråden och undrar vad jag letar efter när jag ska leta nätverkskabel, inser jag att den ligger nog på vinden, och dit orkar jag definitivt inte gå, för då måste jag klä mig. Detta känns som oöverstigligt. Jag hittar (efter tre vändor till runt lägenheten då jag undrar vad jag letar efter) en brännbar CD, men efter att jag försöker installera brännarprogram inser jag att det inte är en CD-brännare i jobbdatorn. Den tar dock SD-minne. Sagt och gjort, öööööh, hittar inte mitt SD-minne, för det har jag ju gett bort. Detta väcker dock tanken att jag ska sätta i minnet från mobiltelefonen, men suck, det funkar ju inte, det finns ju ingen läsare i privatdatorn och jobbdatorn tar inte sådant minneskort, men jag kommer till slut på en lösning att lägga filen på mobilen via USB-kabel till den. Puh. 60 minuter sernare är filen inskickad.

Sitter och surfar och funderar hur jag ska orka gå ut en stund i kylan och snön. Det är jobbigt att bara tänka ut var jag ska gå. Och vad jag ska ha på mig. Och vilka strumpor jag ska ha på mig, tjocka eller tunna? Aldrig förut har jag behövt anstränga mig för att tänka på något sådant.

Sa jag att jag inte är vacker längre när jag ser mig själv i spegeln? Jag brukar titta mig i spegeln på morgonen och känna – gud va snygg jag är! Det finns ingen energi i spegeln längre. Hon ler inte mot mig längre. Hon ser så död och tråkig ut. Jag försöker muntra upp henne och le lite mot henne, men hon svarar bara med ett fult grin.

I förrgår tog jag stora beslut. Idag kan jag inte minnas varför jag gick in i sovrummet. Tre gånger på raken. Tappar tråden.

Det som oroar mig är att förut mådde jag bara lite dåligt. Sedan jag släppte taget mår jag konstant illa. Orkar knappt stå upp eller gå. Var på biblioteket och var tvungen att sitta och be om hjälp. Orkade inte fortsätta stå.

Mina vänner ställer upp, frågar om vi ska göra det och det, och jag kan bara svara att jag inte orkar. Jag ber dem ringa igen om en halvtimma för jag orkar inte prata i telefonen längre än några minuter i taget.

Jag har en tid hos företagsläkare onsdag nästa vecka. Borde jag söka akut, eller kan jag lungt vänta? Det Ororar mig att jag inte ser något slut, jag tänker "om en vecka - vad vill jag göra då?" och då känner jag att jag inte orkar tänka på det, att jag känner redan nu att detta kommer ta mer tid än så.