Det känns som om jag blir förvånad när jag inte orkar.
När jag får ork igen, så blir man liksom till sig och tänker, wow nu är jag på bättringsvägen. Och när tröttheten slår till är det som att bli nedklubbad. Var på jobbet idag och pratade om när och vad jag ska komma tillbaka till. Efter 40 minuters prat var jag så slut att jag fick tacka och gå. Alltså, säga att nu orkar jag inte en minut till. Pust.
Jag tror att endel av problemet är att jag lever till 110%. Jag är intensiv, och är väldigt mycket i nuet. Så jag är liksom på eller av. Inte mitt i mellan.
onsdag 31 januari 2007
förvridet tidsperspektiv
Det här är riktigt läskigt; jag gick upp en timme tidigare bara för att hinna till samtal kl 10, men nu är banne mig klockan snart halv tio och jag har inte kommit hemmifrån ännu! Alltså: jag har inte hunnit äta frukost, borstat tänderna, gjort allt annat jag ska innan man går hemifrån. Jag har haft två timmar på mig att göra detta, men har bara hunnit klä mig!
Och så mår jag illa. Urk. Trots att jag faktiskt fick sova tio timmar inatt.
Och så mår jag illa. Urk. Trots att jag faktiskt fick sova tio timmar inatt.
tisdag 30 januari 2007
törnsten ett
Ugh, jag är så skruttit illamående. Jag behöver tyst. Jag behöver lugn. Jag orkar ingenting mer. Usch, jag vill inte ner där igen!
piller i långa baner
Jag var och köpte piller igår, vitaminpiller, omega3-olje-kapslar, och johannesört-te. Och så har jag gjort min favorit-sallad; har ni provat det någon gång? att ha i vitlök i den, och så har man i tex pinjenötter eller granatäpple-kärnor, olivolja, och så santa-marias italienska salladskrydda (blå burk). Mums! Det måste ju bara gå rakt in i själen? :)
Och så en brasa i öppna spisen på det. Mmmm.
Om det inte hade kännts helt fel (skulle slippa ångesten) så hade ett par glas vin till det suttit rätt bra. Men jag vill inte använda vin i uddavtagande syfte. Vin dricker jag när det är gott!
Och så en brasa i öppna spisen på det. Mmmm.
Om det inte hade kännts helt fel (skulle slippa ångesten) så hade ett par glas vin till det suttit rätt bra. Men jag vill inte använda vin i uddavtagande syfte. Vin dricker jag när det är gott!
att skriva är att finnas
nu är det nutid igen
den gångna veckan har kommit i kapp. och jag bloggar. jag skapar, alltså finns jag. jag skriver, alltså finns mina åsikter!
Jag vaknade fem imorse (igen) och löste problem i hjärnan -- kunde inte sova. Men jag tänkte, jag kom fram till så mycket bra att jag måste skriva ner det. Så jag försökte göra det, men det bara stockade sig. Men när jag väl hade skrivit att det var ju värdelöst att inte kunna uttrycka det i ord, så började det lossna. På 45 minuter hade jag skrivit tre sidor KONKRETA grejer som jag tycker och som jag vill! Jubel! Detta var skönt, men också tröttande -- så jag vilade lite, men sedan kändes det som om jag hade fått tillbaka en liten del av mig själv.
Om jag har stöd och känner att det är roligt så kan jag jobba mina åtta timmar. Jag känner dock att jag har saknat stödet. Jag skrev ner i morse minst 15 olika sätt jag har bett om hjälp på (min chef tycker jag är dålig på att kommunicera), och jag kan inte förstå varför inga av dessa duger. Jag anser att det måste räcka med att jag kommunicerar det på ett sätt. Inte tjugo. Jag har försökt tills jag kräks, men nu orkade jag inte längre. Jag ska definitivt byta arbetsuppgifter, jag ska definift byta chef :) jag ska definitivt göra något åt saker och ting. Detta ger mig ny energi, känner jag.
den gångna veckan har kommit i kapp. och jag bloggar. jag skapar, alltså finns jag. jag skriver, alltså finns mina åsikter!
Jag vaknade fem imorse (igen) och löste problem i hjärnan -- kunde inte sova. Men jag tänkte, jag kom fram till så mycket bra att jag måste skriva ner det. Så jag försökte göra det, men det bara stockade sig. Men när jag väl hade skrivit att det var ju värdelöst att inte kunna uttrycka det i ord, så började det lossna. På 45 minuter hade jag skrivit tre sidor KONKRETA grejer som jag tycker och som jag vill! Jubel! Detta var skönt, men också tröttande -- så jag vilade lite, men sedan kändes det som om jag hade fått tillbaka en liten del av mig själv.
Om jag har stöd och känner att det är roligt så kan jag jobba mina åtta timmar. Jag känner dock att jag har saknat stödet. Jag skrev ner i morse minst 15 olika sätt jag har bett om hjälp på (min chef tycker jag är dålig på att kommunicera), och jag kan inte förstå varför inga av dessa duger. Jag anser att det måste räcka med att jag kommunicerar det på ett sätt. Inte tjugo. Jag har försökt tills jag kräks, men nu orkade jag inte längre. Jag ska definitivt byta arbetsuppgifter, jag ska definift byta chef :) jag ska definitivt göra något åt saker och ting. Detta ger mig ny energi, känner jag.
att yoga, min kropp
Var på yoga idag.
Och jag orkade inte som jag brukar, men jag la mig ner i viloställning då och då, och då kändes det bättre. Det som var skönt att känna var att jag faktiskt kunde. Att jag faktiskt orkade! Min kropp finns, jag fungerar!
Och jag orkade inte som jag brukar, men jag la mig ner i viloställning då och då, och då kändes det bättre. Det som var skönt att känna var att jag faktiskt kunde. Att jag faktiskt orkade! Min kropp finns, jag fungerar!
soppatorsk och andra otydliga tecken
Jag har kört slut på bensin, och när jag fyller på så fyller jag på med lite i taget, för det jag vilar upp mig blir lite i taget. Men problemet är att jag körde tills tanken var tom, det mår inte motorn bra av... Vad jag behöver göra nu är att vila, men det räcker inte -- utan därtill behövs en annan attityd till min uppgift i jobbet och ork i allmänhet. Jag måste hitta en balans där jag hittar återhämtningstillfällen regelbundet. Även när det kör ihop sig. Därtill är det lätt att få soppatorsk igen, ganska snart, eller längre fram i tiden. Då ska jag ha koll på den där mätaren -- som mäter allmän-ork-läget-just-nu. Den har jag inte helt och fullt koll på just nu. Jag vill hitta sätt att känna av mig själv.
Men nu ljuger jag ju. Jag vet ju vad jag borde ha reagerat på men ignorerat! Tex sådana "små" saker att när jag yoga:de innan jul började tårarna strömma! Och jag kunde inte fatta varför, sköt bort det hela. Vidare kan jag faktiskt komma på fler exempel. Huh, det kanske inte är så svårt iallafall!
Men nu ljuger jag ju. Jag vet ju vad jag borde ha reagerat på men ignorerat! Tex sådana "små" saker att när jag yoga:de innan jul började tårarna strömma! Och jag kunde inte fatta varför, sköt bort det hela. Vidare kan jag faktiskt komma på fler exempel. Huh, det kanske inte är så svårt iallafall!
måndag
Har varit hos doktorn idag. Panikattacker kallar hon det för, pga konflikt med chefen. Känns som om jag inte fick till det så som jag hade tänkt det.
Måste nog träffa henne igen för att förklara bättre. Jag försökte likna det vid att det var som att vända på en hand. Plötsligt orkade jag inte mer. Och orsaken är att jag jobbat för mycket, visserligen pga att jag inte fått avlastning trots att jag bett om det hur många gånger som helst, och att jag bett om hjälp att prioritera men inte fått det. Och att jag kämpat med att förstå vad som förväntas av mig.
Nu kan jag vara hemma tills om en vecka, då måste jag börja jobba igen. Vet inte riktigt hur det ska gå till?
Känner mig dock mycket piggare idag än i fredags. Var inte orolig för att inte hitta någonstans att sitta när jag åkte kommunalt från doktorn. Skönt.
Måste nog träffa henne igen för att förklara bättre. Jag försökte likna det vid att det var som att vända på en hand. Plötsligt orkade jag inte mer. Och orsaken är att jag jobbat för mycket, visserligen pga att jag inte fått avlastning trots att jag bett om det hur många gånger som helst, och att jag bett om hjälp att prioritera men inte fått det. Och att jag kämpat med att förstå vad som förväntas av mig.
Nu kan jag vara hemma tills om en vecka, då måste jag börja jobba igen. Vet inte riktigt hur det ska gå till?
Känner mig dock mycket piggare idag än i fredags. Var inte orolig för att inte hitta någonstans att sitta när jag åkte kommunalt från doktorn. Skönt.
söndag
Apropå att vara sjukskriven; jag har så mycket kul på jobbet dock. Jag vill liksom inte släppa taget helt. Jag har många vänner där. Jag skulle vilja gå dit några timmar om dagen - och ha ansvar för något som inte är så stressbetonat, som inte behöver vara klart igår. För så har det varit sedan september – ständig stress.
Jag har sovit 13 timmar i natt. Jag hade stupat i säng och inte ens märkt att det låg en massa kläder på sängen, ovanpå täcket. Inte alls likt mig. :)
Var helt slut idag, men jag orkade göra några saker; var och tittade på när ett par kompisar klättrade, på vägen dit var radion på och de pratade samtidigt, och jag var tvungen att stänga av radion för det var jobbigt att koncentrera sig – jag blev illamående.
Jag har sovit 13 timmar i natt. Jag hade stupat i säng och inte ens märkt att det låg en massa kläder på sängen, ovanpå täcket. Inte alls likt mig. :)
Var helt slut idag, men jag orkade göra några saker; var och tittade på när ett par kompisar klättrade, på vägen dit var radion på och de pratade samtidigt, och jag var tvungen att stänga av radion för det var jobbigt att koncentrera sig – jag blev illamående.
lördag, ett annorlunda liv? men ett liv!
Helt otroligt att det var så där jag kände i förrgår! Idag är jag piggare, har promenerat i solen i två timmar. Mmmm! Sköööönt! Och pratat i telefonen i omgångar, precis som jag älskar att göra. Men orken finns där bara i omgångar. På bussen (knökfullt) var jag tvungen att fråga om jag fick sätta mig där en man satt. Jag kunde inte hålla i mig längre, jag var totalt slut, jag var orolig att jag skulle trilla på någon barnvagn. Skumt! Tidigare har jag tyckt det varit läskigt/jobbigt/onödigt (man kan ju bita ihop) att be om hjälp. Men det går inte nu, för jag KAN inte själv. Orken finns där en stund, sedan är den väck, och då går det fort! Och då måste jag göra något. Direkt. Så har det kännts idag.
Spelade Yatsy, och det lät så illa om tärningarna så jag fick ångest! Det kändes oerhört obehagligt i kroppen av ljudet.
Ifrågasätter gör jag nu min gamla attityd. Jag har kännt mig som en "alltid redo"-person som minsann alltid orkar, speciellt när andra inte orkar. Detta fungerar inte längre.
Det är ju så himla svårt att bara göra det man har lust med. Men illamåendet funkar nu som min nya kompass! Om jag inte vill/orkar så börjar jag genast må illa.
Det är med mina allra närmaste vänner och med syster som jag mår bäst. Jag fick sms från en kille på jobbet, och då började jag genast tänka på det och då mådde jag pyton igen!
Det är ju lite coolt, faktiskt!
Köpte en semla på konditoriet. Han frågade om jag ville ha en påse att lägga semmel-påsen i, och det ville jag ju inte. Den var lagom att bära semlan i, en så’n där vit påse med en semla på, och så står det semla. Sedan gick jag in på ICA för att handla något färdiglagat. Det fick bli plättar. Tänk vad fånigt, det har jag alltid tyckt att varför betala för en plastgrej med ett gäng pannkakor i. Och hela tjugo kronor. Men mumsigt ska det bli. Upp med allt på bandet, tills kassörskan frågande tittar i sina plastmappar; vad kostar den här? Säger hon och sträcker upp min semmel-påse. Hål i huvudet. Humn. Det har hänt många sådana liknande saker i dagarna, säger jag och skrattar, det måste vara något i görningen! ;)
Fryser om huden (bara) på armarna. Konstigt.
Spelade Yatsy, och det lät så illa om tärningarna så jag fick ångest! Det kändes oerhört obehagligt i kroppen av ljudet.
Ifrågasätter gör jag nu min gamla attityd. Jag har kännt mig som en "alltid redo"-person som minsann alltid orkar, speciellt när andra inte orkar. Detta fungerar inte längre.
Det är ju så himla svårt att bara göra det man har lust med. Men illamåendet funkar nu som min nya kompass! Om jag inte vill/orkar så börjar jag genast må illa.
Det är med mina allra närmaste vänner och med syster som jag mår bäst. Jag fick sms från en kille på jobbet, och då började jag genast tänka på det och då mådde jag pyton igen!
Det är ju lite coolt, faktiskt!
Köpte en semla på konditoriet. Han frågade om jag ville ha en påse att lägga semmel-påsen i, och det ville jag ju inte. Den var lagom att bära semlan i, en så’n där vit påse med en semla på, och så står det semla. Sedan gick jag in på ICA för att handla något färdiglagat. Det fick bli plättar. Tänk vad fånigt, det har jag alltid tyckt att varför betala för en plastgrej med ett gäng pannkakor i. Och hela tjugo kronor. Men mumsigt ska det bli. Upp med allt på bandet, tills kassörskan frågande tittar i sina plastmappar; vad kostar den här? Säger hon och sträcker upp min semmel-påse. Hål i huvudet. Humn. Det har hänt många sådana liknande saker i dagarna, säger jag och skrattar, det måste vara något i görningen! ;)
Fryser om huden (bara) på armarna. Konstigt.
fredag, ur askan i elden
Svårt att få ihop det med att klä på mig och åka till att vara fram vid två. Kändes jobbigt att vänta på tunnelbanan, av någon anledning hade bänkarna monterats ned, så dessa två minuter stående blev jättejobbiga. Till detta var jag rädd att inte få någonstans att sitta – eller att jag skulle få vara tvungen att flytta mig för någon gammal person. Aldrig har jag kännt mig så beroende av att kroppen måste fungera, att jag inte kan lita på den. Är lite otymplig i mina rörelser och stapplar ibland. Känns konstigt.
Promenerar på stan med min kompis och barnvagn, började piggna till då jag fick ha barnet i armarna, fem månader gammal. Fick mata med flaska. Mmmmysigt!
Promenerar på stan med min kompis och barnvagn, började piggna till då jag fick ha barnet i armarna, fem månader gammal. Fick mata med flaska. Mmmmysigt!
torsdag: nu är jag så här mycket jag .
Sitter hemma. Vaknade halv fyra. Var alldeles svettig. Jag som alltid ligger och fryser under mitt duntäcke. Obehag i ryggslutet. Ville sova längre men det gick inte. Vid halv sex går jag upp och efter mycket strul och fnulande sitter jag vid datorn. Måste skicka rapport till jobbet för att de ska veta vad de ska göra.
Fyra timmar senare, konstant illamående, försöker jag komma på ett sätt att få över filen från jobbdatorn till privatdatorn för att kunna skicka den med mitt 3G-modem. Har inget USB-minne. Efter tre vändor runt i lägenheten, då jag tappar tråden och undrar vad jag letar efter när jag ska leta nätverkskabel, inser jag att den ligger nog på vinden, och dit orkar jag definitivt inte gå, för då måste jag klä mig. Detta känns som oöverstigligt. Jag hittar (efter tre vändor till runt lägenheten då jag undrar vad jag letar efter) en brännbar CD, men efter att jag försöker installera brännarprogram inser jag att det inte är en CD-brännare i jobbdatorn. Den tar dock SD-minne. Sagt och gjort, öööööh, hittar inte mitt SD-minne, för det har jag ju gett bort. Detta väcker dock tanken att jag ska sätta i minnet från mobiltelefonen, men suck, det funkar ju inte, det finns ju ingen läsare i privatdatorn och jobbdatorn tar inte sådant minneskort, men jag kommer till slut på en lösning att lägga filen på mobilen via USB-kabel till den. Puh. 60 minuter sernare är filen inskickad.
Sitter och surfar och funderar hur jag ska orka gå ut en stund i kylan och snön. Det är jobbigt att bara tänka ut var jag ska gå. Och vad jag ska ha på mig. Och vilka strumpor jag ska ha på mig, tjocka eller tunna? Aldrig förut har jag behövt anstränga mig för att tänka på något sådant.
Sa jag att jag inte är vacker längre när jag ser mig själv i spegeln? Jag brukar titta mig i spegeln på morgonen och känna – gud va snygg jag är! Det finns ingen energi i spegeln längre. Hon ler inte mot mig längre. Hon ser så död och tråkig ut. Jag försöker muntra upp henne och le lite mot henne, men hon svarar bara med ett fult grin.
I förrgår tog jag stora beslut. Idag kan jag inte minnas varför jag gick in i sovrummet. Tre gånger på raken. Tappar tråden.
Det som oroar mig är att förut mådde jag bara lite dåligt. Sedan jag släppte taget mår jag konstant illa. Orkar knappt stå upp eller gå. Var på biblioteket och var tvungen att sitta och be om hjälp. Orkade inte fortsätta stå.
Mina vänner ställer upp, frågar om vi ska göra det och det, och jag kan bara svara att jag inte orkar. Jag ber dem ringa igen om en halvtimma för jag orkar inte prata i telefonen längre än några minuter i taget.
Jag har en tid hos företagsläkare onsdag nästa vecka. Borde jag söka akut, eller kan jag lungt vänta? Det Ororar mig att jag inte ser något slut, jag tänker "om en vecka - vad vill jag göra då?" och då känner jag att jag inte orkar tänka på det, att jag känner redan nu att detta kommer ta mer tid än så.
Fyra timmar senare, konstant illamående, försöker jag komma på ett sätt att få över filen från jobbdatorn till privatdatorn för att kunna skicka den med mitt 3G-modem. Har inget USB-minne. Efter tre vändor runt i lägenheten, då jag tappar tråden och undrar vad jag letar efter när jag ska leta nätverkskabel, inser jag att den ligger nog på vinden, och dit orkar jag definitivt inte gå, för då måste jag klä mig. Detta känns som oöverstigligt. Jag hittar (efter tre vändor till runt lägenheten då jag undrar vad jag letar efter) en brännbar CD, men efter att jag försöker installera brännarprogram inser jag att det inte är en CD-brännare i jobbdatorn. Den tar dock SD-minne. Sagt och gjort, öööööh, hittar inte mitt SD-minne, för det har jag ju gett bort. Detta väcker dock tanken att jag ska sätta i minnet från mobiltelefonen, men suck, det funkar ju inte, det finns ju ingen läsare i privatdatorn och jobbdatorn tar inte sådant minneskort, men jag kommer till slut på en lösning att lägga filen på mobilen via USB-kabel till den. Puh. 60 minuter sernare är filen inskickad.
Sitter och surfar och funderar hur jag ska orka gå ut en stund i kylan och snön. Det är jobbigt att bara tänka ut var jag ska gå. Och vad jag ska ha på mig. Och vilka strumpor jag ska ha på mig, tjocka eller tunna? Aldrig förut har jag behövt anstränga mig för att tänka på något sådant.
Sa jag att jag inte är vacker längre när jag ser mig själv i spegeln? Jag brukar titta mig i spegeln på morgonen och känna – gud va snygg jag är! Det finns ingen energi i spegeln längre. Hon ler inte mot mig längre. Hon ser så död och tråkig ut. Jag försöker muntra upp henne och le lite mot henne, men hon svarar bara med ett fult grin.
I förrgår tog jag stora beslut. Idag kan jag inte minnas varför jag gick in i sovrummet. Tre gånger på raken. Tappar tråden.
Det som oroar mig är att förut mådde jag bara lite dåligt. Sedan jag släppte taget mår jag konstant illa. Orkar knappt stå upp eller gå. Var på biblioteket och var tvungen att sitta och be om hjälp. Orkade inte fortsätta stå.
Mina vänner ställer upp, frågar om vi ska göra det och det, och jag kan bara svara att jag inte orkar. Jag ber dem ringa igen om en halvtimma för jag orkar inte prata i telefonen längre än några minuter i taget.
Jag har en tid hos företagsläkare onsdag nästa vecka. Borde jag söka akut, eller kan jag lungt vänta? Det Ororar mig att jag inte ser något slut, jag tänker "om en vecka - vad vill jag göra då?" och då känner jag att jag inte orkar tänka på det, att jag känner redan nu att detta kommer ta mer tid än så.
dagen O som i onsdag
I onsdags förra veckan skrev jag det här. Då hade jag börjat skriva, men inte här. Då visste jag inte vilken läkande effekt skrivandet skulle ha på mig.
Är så trött, så trött när jag vaknar. Känns inte som vanligt trött, känns som någon annan sorts trött.
På jobbet börjar jag släppa taget, börjar lämna ifrån mig, trots att jag inte vill. Jag vill ju klara av det här! Resultatet blir förvånande nog bara mer illamående. Jag som trott det skulle gå över.
Syster kommer och lagar mat till mig. Jag orkar inte stå upp utan letar någonstans att sitta hela hela tiden. Hon har mycket att berätta, och ju längre meningar hon pratar, destå mer illamående blir jag.
När hon lagar mat sitter jag och tittar på, ber henne att öppna kylskåpet och ge mig en shot så jag får lite energi. Det är jobbigt att fråga om hjälp, det är ännu jobbigare att tänka tanken att orka resa sig och gå ett steg fram till kylskåpet, öppna dörren och sträcka fram armen. Och så stänga och sätta sig igen.
Är så trött, så trött när jag vaknar. Känns inte som vanligt trött, känns som någon annan sorts trött.
På jobbet börjar jag släppa taget, börjar lämna ifrån mig, trots att jag inte vill. Jag vill ju klara av det här! Resultatet blir förvånande nog bara mer illamående. Jag som trott det skulle gå över.
Syster kommer och lagar mat till mig. Jag orkar inte stå upp utan letar någonstans att sitta hela hela tiden. Hon har mycket att berätta, och ju längre meningar hon pratar, destå mer illamående blir jag.
När hon lagar mat sitter jag och tittar på, ber henne att öppna kylskåpet och ge mig en shot så jag får lite energi. Det är jobbigt att fråga om hjälp, det är ännu jobbigare att tänka tanken att orka resa sig och gå ett steg fram till kylskåpet, öppna dörren och sträcka fram armen. Och så stänga och sätta sig igen.
måndag 29 januari 2007
liten jag
Rädd och ensam.
Hur fungerar världen.
Vem är god och vem är ond.
Törnstenar.
Drömmen om mitt liv.
Drömmen om att jag har ett liv.
Drömmen om att styra mitt eget liv.
Hörnstenar.
Vind i seglen.
Mina stora resor.
Hur fungerar världen.
Vem är god och vem är ond.
Törnstenar.
Drömmen om mitt liv.
Drömmen om att jag har ett liv.
Drömmen om att styra mitt eget liv.
Hörnstenar.
Vind i seglen.
Mina stora resor.
en början tar form
Här är jag. Idag. Och framförallt imorgon. Vad jag är och vad jag kommer att vara. Är detta början på något nytt? Var är jag på väg? Vad vill jag vara?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
