lördag 23 juni 2007
bakslag igen
Både igår och idag, lätt tryck över bröstet, svårt att andas. Lätt irritation som mol i mig. Hur hamnade jag åter i detta? Vad behöver jag? Hur ska jag komma härifrån igen. Vänta och vila. Antar jag. Tålamod. Och jag som ska gå upp på heltid nu. Och om en månad eller så börja trappa ner på pillren. Jag är skeptisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Tänk inte på att du snart ska tappa ner på medicinen om det i sig leder til att du stressar upp dig. En dag i taget... och sommaren och midommar ÄR stressande och kravfyllt- det tycker jag också. Var rädd om dig!
Skickar en stor kram till dig. Jag förstår fullständigt vad du går igenom, jag hamnar där hela tiden... Har inget bra råd förutom att lyssna på din kropp och försök känna efter vad den behöver. Orkar du inte jobba heltid så behöver du inte göra det och detsamma gäller med att sluta med medicinen, gör det bara om det känns bra. Kämpar som en gnu med att ha tålamod och har kommit till den punkten att jag insett att det kommer att ta tid att må bra och det får det göra. Det är jobbigt, men jag vet att vi båda två kommer att klara oss ur det här, men vi måste nog bli lite mer egoistiska och lägga fokus på oss själva först... KRAM
Hoppas att det blivit bättre. Det kan nog komma "skov" till och från när det hänt mycket/ska hända något speciellt. Har en kompis som fortfarande får ångest när det är för mycket trots att hon varit "frisk" ganska länge. Vad det är som utlöser det vet hon ibland inte förrän efteråt.
Ta det bara lugnt!
Jag har precis slutat med min medicin. Nedtrappningen gick jättebra och jag märkte knappt någon skillnad på 20mg och 5mg. Hur ser din nertrappning ut?
Halloj på er. Har haft det lite tungt nu. Känns inte som jag har koll på vad som fungerar eller inte. Men något som jag tänker på är att göra något bra för mig så ofta som möjligt. Jag som trodde jag skulle bli bra -- och fortsätta vara bra. Nu inser jag sakta att jag måste kvala in varje dag. Att jag måste göra något för mig själv varje dag. Att jag måste slappna av (medvetet) varje dag. Inte glömma andas... osv. Fattar inte hur det kan vara så svårt att bara finnas till.
Åh så jag känner igen dina känslor... Jag lider med dig. Stora kramar Gisan
Stor kram från mig med.
En dag i taget... Vissa stunder bara en stund i taget... Styrkekramar
Det låter som psykisk stress. Oroar du dig mycket mer i hemlighet än vad du erkänner?
Vad är du rädd för?
Känns det allt för stark - kanske du ska avvakta med heltid...
Hoppas du känner att det finns bloggstöd - du är inte ensam!
Önskar jag kunde ge dig massor av styrka!!! Är heltid för mycket för dig? Du vet var jag finns! Vill du skriva av dig utanför bloggen når du mig på gisan71(snabela)hotmail.com
Styrkekramar...
Hej allihopa,
Tack för att ni är här och är så gulliga mot mig. Jag gjorde illa nacken i förrförra veckan när jag seglade och har varit uppochner över det, och över jobbet som jag skulle avsluta nu inför semestern. Och så har jag glömt äta och ta pillren och allt annat har varit kaos. Nu ska jag försöka hitta igen mig (har semester två veckor). Gick upp på heltid i torsdags. Kändes okej, men känns som jag jobbar övertid. Men jag ska förhandla med min chef. Jag har 40 timmar sparade flex, och 80 (från innan sjukskrivningen) timmar sparade övertid som jag kan ta ut, och jag ska fråga om jag ta ut en timme per dag efter jag börjar igen efter semestern... Det är faktiskt en timme om dagen i sex månader!!!
Men jag fattar inte varför jag ska börja glömma att ta medicinen. och så. För det är ju så att jag fokuserat på jobbet, och då har jag glömt bort mig själv. Så typiskt mig.
Så typiskt mänskligt. Men försööök tänka mer på dig själv. Du förtjänar det. Kramar...
Har saknat dig och gick in och läste kommentarerna nu. Skönt att få svar på var du håller hus, blev lite orolig. Hoppas att det blir bättre snart och att du är tillbaka igen.
Det där med flextimmarna låter som en jättebra idé. KRAM!
Kramar i massor!!!
Skicka en kommentar