tisdag 19 juni 2007

om döden

jag har funderat

alla kommer vi ju dö någongång

I helgen som var gick det upp ett litet ljus.

Jag har förlorat så många alldeles för tidigt i cancer. Min första pojkvän. Min moster. Min morbror. Min faster. Vi har livmoder- och bröstcancer tidigt i släkten. En ruskig känsla har hängt över mig sedan jag var femton och pojkvännen dog.

Det är alltid hemskt med dödsfall i förtid. Det är jobbigt att då vara den som står nära. Men också härligt. Att vara nära.

Jag har ångrat att jag inte kunde svara bättre på bönen från min faster i september. Hon ville till Katarinahissen och hoppa. Jag vet inte vad som flög i mig, jag svarade jättesnabbt -- "det är väl ingen bra idé, tänk den som måste städa upp efter dig". Vilket konstigt svar. Men banalt. Varför sa jag så? Sedan pratade vi inte mer om det.

Sedan dog hon i oktober. Och jag kunde inte göra annat än att hålla henne lagom varm med ömsom filtar och ömsom öppna fönstret, och ömsom badda läpparna. Och läsa dagens tidning högt. Och ringa till pappa och så och hälsa fram och tillbaka. Och prata.

Så dog hon. Jag Höll Henne. Fortsatte att prata med henne. Så kom pappa. Och de andra. De var skraja. Och hade stor vördnad inför döden. Jag pratade med henne fortfarande. Jag höll hennes hand. Jag visade de andra att hon fortfarande var varm, så de också kunde ta farväl, fast på sitt sätt.

Sedan gick jag vidare. Alla gick vidare. Vi är här. Jag är nu. Imorgon vet vi inte. Det är så vi alltid säger. Men idag känns det annorlunda för mig att säga det. Mera närvarande. Inte något jag bara säger, utan något jag mera är i.

8 kommentarer:

Gisan sa...

Det är något stort att få finnas vid någons sida när de tar sitt sista andetag... Kramar...

Maria Byström sa...

Döden finns alltid närvarande och jag välkomnar alla att tala mer öppen om den.

Starkt skrivet...

Anna-Karin sa...

Fint skrivet om döden. Precis som du har jag förlorat många i just cancer, bland annat min mormor. Jag vill ofta prata om det, för det är viktigt att prata om det för mig eftersom hon är så viktig för mig, men ibland märker jag att folk försöker undvika det. Starkt skrivet och bra att du tog upp det. KRAM

malve sa...

Jag har samma erfarenhet som anna-karin.
Min pappa dog i cancer för 7 år sedan. Det var bara två av mina vänner som inte undvek att prata om det efteråt. Men ingen av dem hade förlorat någon nära, så de var nog rädda.
Det är väl det positiva i all sorg, att jag har blivit en bättre medmänniska. Vågar "störa".

loppispoppis sa...

Jag har nog inte förstått att döden är läskig att prata om. Jag tror vi upplever det väldigt olika. När det händer och om det går att prata om.

Något som slog mig efter händelsen med min faster i höstas är att jag tyckte gränsen för levande och död var lite suddig.

För mig var hon nästan redan död då jag vakade över henne sista timmarna -- för hon var okontaktbar då. Jag visste att nu kommer det antagligen snart ta slut.

Lika konstigt var det att hon kändes så levande fortfarande då hon väl var död. Jag hade ju varit med hela tiden. Måste jag sluta hålla handen nu, bara för att hon slutat att andas....?

Ännu skummare var det när dödsögomblicket hände. Hon slutade andas, men pulsen slog fortfarande. Sköterskan som kom in trodde hon fortfarande levde. Och jag ville inte säga att hon nog är död, för när slutar hon höra -- egentligen? När slutade hon känna av att vi var i rummet, när slutade hon känna av stämningen av tonfallen. Hon hörde kanske inte vad jag läste i tidningen, men det kanske var trevligare än att jag inte satt där med henne iallafall. Och att börja ropa "hon är död" skulle aldrig falla mig in, hur stressande skulle inte det vara om jag låg där själv och hörde det... =)

Eller som mormor sa på sin dödsbädd, "jag är inte död ännu..." hehe.

carulmare sa...

Jag har inte haft någon så nära upplevelse av döden, men jag vet kanske ändå hur du menar. Också jag har en stark nukänsla, framför allt i förhållande till dem som jag älskar. Nu har vi denhär stunden, vi skall ta vara på den. Det är det viktigaste av allt. Du och jag, vi, just nu. På det sättet får man ett helt annat perspektiv på livet.

Intressant det du säger om den suddiga övergången... Buddhisterna, tror jag, har ju invecklade tankar om vad som händer när anden lämnat kroppen...

Gisan sa...

Kramar och trevlig midsommar!!!

qi sa...

Döden finns bredvid oss hela tiden. Men vi är kanske inte medvetna om det förrän det händer ett dödsfall i vår närhet. Och då inser vi att det är det enda vi vet och som vi kan vara helt säkra på är att vi ska dö. Det kan ske precis när som helst.

Jag hade en period i mitt liv då jag själv fick en sjukdom vars utgång inte var säker, samtidigt dog flera människor i min närhet. Och det hände att det som jag dittills varit så rädd för, döden, i stället blev något annat. Rent av en vän som fanns där för att rädda mig från smärta och sjukdom.

Du skriver så fint om din fasters död. Jag tror hon uppskadade att du fanns där hela tiden. Jag tror även att hon uppskattade ditt svar om Katarinahissen...