| My Inner Child Is Surprised |
 I see many things through the eyes of a child. Meaning, I am rarely cynical or jaded. I cherish all of the details in life. Easily fascinated, I enjoy experiencing new things. |
lördag 31 mars 2007
mitt inre barn
as-dålig hängmatta till säng
Guu vad skönt att vara hemma igen!
MEN guu vad dålig min säng är, jag måste köpa en ny! Jag sov så otroligt bra i Alperna. Den här hemma är en riktig hängmatta.
Jag köpte med mig fyra olika sorters ostar, och sex olika patéer. Mums! Nu blir det gott-gotti-gott-gott kommande veckorna.
MEN guu vad dålig min säng är, jag måste köpa en ny! Jag sov så otroligt bra i Alperna. Den här hemma är en riktig hängmatta.
Jag köpte med mig fyra olika sorters ostar, och sex olika patéer. Mums! Nu blir det gott-gotti-gott-gott kommande veckorna.
fredag 30 mars 2007
sol och ögongodis
Idag har det också varit sol. Drack just en Erdinger i solen. Sista åket är gjort. Och i morgon hemfärd. Det har varit så skönt och avkopplande. Igår flörtade två killar hejdlöst med mig o S i en lift. Det var ganska underhållande. Ögongodis. :)
onsdag 28 mars 2007
sol och kaffe latte
Mumma för själen. :) tagit det riktigt lugnt i backen idag. Vi fick igår reda på att våra jobb inte finns kvar när vi kommer hem. Alla ska omplaceras. Vår verksamhet flyttas utomlands. Min reaktion var; Spännande!
tisdag 27 mars 2007
toppgalen
Nu på 3456 meter. Solen skiner och jag bara njuter. :) tyvärr kan jag inte lägga upp bild tror jag... :( annars skulle jag gärna dela med mig. :) kram på er, stay tuned...
måndag 26 mars 2007
muskulär trötthet
Fyrtio centimeter nysnö i morse. Ligger nu näck på sängen och har just duschat. De andra kör ett tag till, men jag ska vila. Väcktes i natt varannan minut av en mobil. Förbannade samsung-funktion att blippa tills man läser sms-et. Suck... :)
söndag 25 mars 2007
puder till knäna
...blossande kinder, blåmärke på armen, halft avbiten tunga, numera stretchade ben, allmänt mör o go. Var uppe på 3488 meter. Skriver via mobilen i mörkret i sängen. Ska sova nu så jag orkar med imorgon. Får se om jag är lika toppgalen då... :)
lördag 24 mars 2007
öl i solen, fondue i baren
Massor med snö i Val d'Isere. Sommartid i morgon så det är sovdags nu.
Aah, härligt!
Aah, härligt!
resa och problem
Jag har haft problem med att komma åt denna sida. Är det fler som har det? Vi ses om en vecka igen...
torsdag 22 mars 2007
sjysst, rosetta
I Rosetta Stens intervju idag i Förkväll, om hennes bok Chefer från helvetet.
Mobbing på jobbet handlar om brist på respekt. Mmmm. Musik i mina öron. Vääääldigt bekant.
Och Rosetta säger, precis som Liza&Lotta i "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" att andra orsaker till missförhållanden mellan chef-medarbetare är;
bristande kommunikation, för lite feedback.
Vidare gäller det att exponera sig, säger Lisa&Lotta, vilket Rosetta verkligen klarar av galant, om inte på jobbet (vet inte jag något om vad gäller Rosetta) så på andra arenor (Lisa&Lottas förslag var på dagis/skola, etc).
Vidare säger Rosetta, precis som Liza&Lotta -- hitta alierade. På jobbet. Se till att ställa upp för varandra, skapa pakter.
Wow, spännande inslag.
djävla subba
Blev just omkörd på ica av en tjej i 35+ åldern med barnvagn. Det var ett ställe med två kassor och kön gick som en kö som delade sig i två. Jag stod fint och väntade och så körde hon upp bredvid mig, med vagnen helt klart framför mig.
Dhööööh, om jag står här bakom henne så borde hon väl fatta att jag kom hit först, tänkte jag. Eller hur tänker hon nu... Nä, hon står kvar. Så jag kikar lite på henne. Hon vänder sig efter ett tag (jag fortfarande som en fågelholk) och säger "vilken kö står du i då?". ÖÖÖÖh, säger jag och chippar efter luft. Och hon vänder sig mot sin son och fortsätter ignorera mig.
Hon "tog" sig en plats en bit fram i kön helt enkelt. Men varför? För att hon kunde? För att jag inte protesterade? Det syntes väl inte i förväg att jag inte skulle protestera? Kan hon ha missat att se att jag stod där trots att hon var tvungen att akta mig med sin barnvagn?
Finns det inget rätt och riktigt?
Dhööööh, om jag står här bakom henne så borde hon väl fatta att jag kom hit först, tänkte jag. Eller hur tänker hon nu... Nä, hon står kvar. Så jag kikar lite på henne. Hon vänder sig efter ett tag (jag fortfarande som en fågelholk) och säger "vilken kö står du i då?". ÖÖÖÖh, säger jag och chippar efter luft. Och hon vänder sig mot sin son och fortsätter ignorera mig.
Hon "tog" sig en plats en bit fram i kön helt enkelt. Men varför? För att hon kunde? För att jag inte protesterade? Det syntes väl inte i förväg att jag inte skulle protestera? Kan hon ha missat att se att jag stod där trots att hon var tvungen att akta mig med sin barnvagn?
Finns det inget rätt och riktigt?
onsdag 21 mars 2007
effektiv, funktionell, men känner mig ytlig
sådär ja, jag är uppe och rullar.
Dock iproppad lyckopiller som jag får biverkningar av i form av illamående och en lätt obehagskänsla.
Är det så här jag vill ha det? Livet rullar på. Jag hittar på femtioelva saker jag borde göra. Schemat blir lätt fullproppat med saker som är mer eller mindre viktiga att få gjorda, i någon sorts blandning av att ha lust och prio-ordning.
Hur är det egentligen med min prio-ordning. Jag gillar att få planera själv, ge mig de stora deadlines så ska jag jobba mot dem. Vilket betyder att jag kan pressa mig själv att jobba mer i perioder för att nå ett visst mål. När det sedan visar sig att målet flyttar på sig, deadlines skjuts på framtiden, och jag måste jobba lika hårt igen, vidare, då blir det ju tungt.
Om någon kommer med en piska och en hög med måsten, så tycker jag inte det är roligt längre. Varför är det så? Lusten försvinner, liksom. Går det att lära sig ha arbetsglädje ändå?
Jag kan känna att det man gör på jobbet, varför gör vi egentligen det. Vad är det för nytta med att vi gör saker tre månader snabbare eller långrammare? Det handlar bara om pengar i slutändan, inte männsikorna som gör det hela. Det gör mig arg. Vi måste kunna ha roligt också. Hur ska jag annars kunna finna meningen med livet i mitt jobb, finna mening i tillvaron på jobbet och känna att det är viktigt.
Och vad vill jag att livet ska bestå av egentligen? Jobb -- inte som det har varit iallafal (övertid varannan dag), men också vänner, familj, fritid, drömmar och personliga mål. ANDRUM.
Vad ska finnas i mitt andrum? Tid att tänka. Tid att vara. Tid att bara vara. Tid att finnas till. Tid att älska. Tid att njuta. Tid att förundras.
Naturen därute, har ni sett den? Den spricker upp nu! Det kommer skott i trädgårdarna, nyckelpigorna vaknar!
Så som det har kännts de senaste tre dagarna är jag inte säker att jag vill ha det. Livet fungerar, jag fungerar, men är det till min nytta? Hinner jag finnas till? Eller är det bara för att jag ska komma åter och vara god medborgare och jobba igen?
Jag känner mig effektiv och funktionell. Men ytlig. Jag känner mig stressad av att göra frukost. Börjar ibland tänka som innan (har jag inte lärt mig något), att försöka göra saker så effektivt som möjligt -- om jag trycker igång brödrosten innan jag börjar plocka ut ur kylskåpet behöver jag inte vänta lika länge på att brödskivorna har tinats och rostats som om jag gör tvärtom. Om jag gör si så går det fortare så... Ååååh, låt mig bara få strosa runt och leva och inte ha några andra deadlines förutom min egen hunger och andra behov jag må ha.
Känner mig också ytlig i mig själv, i mina tankar. Känns som om jag inte tänker lika svåra och bearbetande tankar längre. Jag som tror på kroppens helande kraft, jag kanske borde ha struntat i de här jäkla pillren och kört den svåra vägen?
Dock iproppad lyckopiller som jag får biverkningar av i form av illamående och en lätt obehagskänsla.
Är det så här jag vill ha det? Livet rullar på. Jag hittar på femtioelva saker jag borde göra. Schemat blir lätt fullproppat med saker som är mer eller mindre viktiga att få gjorda, i någon sorts blandning av att ha lust och prio-ordning.
Hur är det egentligen med min prio-ordning. Jag gillar att få planera själv, ge mig de stora deadlines så ska jag jobba mot dem. Vilket betyder att jag kan pressa mig själv att jobba mer i perioder för att nå ett visst mål. När det sedan visar sig att målet flyttar på sig, deadlines skjuts på framtiden, och jag måste jobba lika hårt igen, vidare, då blir det ju tungt.
Om någon kommer med en piska och en hög med måsten, så tycker jag inte det är roligt längre. Varför är det så? Lusten försvinner, liksom. Går det att lära sig ha arbetsglädje ändå?
Jag kan känna att det man gör på jobbet, varför gör vi egentligen det. Vad är det för nytta med att vi gör saker tre månader snabbare eller långrammare? Det handlar bara om pengar i slutändan, inte männsikorna som gör det hela. Det gör mig arg. Vi måste kunna ha roligt också. Hur ska jag annars kunna finna meningen med livet i mitt jobb, finna mening i tillvaron på jobbet och känna att det är viktigt.
Och vad vill jag att livet ska bestå av egentligen? Jobb -- inte som det har varit iallafal (övertid varannan dag), men också vänner, familj, fritid, drömmar och personliga mål. ANDRUM.
Vad ska finnas i mitt andrum? Tid att tänka. Tid att vara. Tid att bara vara. Tid att finnas till. Tid att älska. Tid att njuta. Tid att förundras.
Naturen därute, har ni sett den? Den spricker upp nu! Det kommer skott i trädgårdarna, nyckelpigorna vaknar!
Så som det har kännts de senaste tre dagarna är jag inte säker att jag vill ha det. Livet fungerar, jag fungerar, men är det till min nytta? Hinner jag finnas till? Eller är det bara för att jag ska komma åter och vara god medborgare och jobba igen?
Jag känner mig effektiv och funktionell. Men ytlig. Jag känner mig stressad av att göra frukost. Börjar ibland tänka som innan (har jag inte lärt mig något), att försöka göra saker så effektivt som möjligt -- om jag trycker igång brödrosten innan jag börjar plocka ut ur kylskåpet behöver jag inte vänta lika länge på att brödskivorna har tinats och rostats som om jag gör tvärtom. Om jag gör si så går det fortare så... Ååååh, låt mig bara få strosa runt och leva och inte ha några andra deadlines förutom min egen hunger och andra behov jag må ha.
Känner mig också ytlig i mig själv, i mina tankar. Känns som om jag inte tänker lika svåra och bearbetande tankar längre. Jag som tror på kroppens helande kraft, jag kanske borde ha struntat i de här jäkla pillren och kört den svåra vägen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
